Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-07-13 01:36

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/familj/till-minne-inga-edwards/

Familj

Till minne: Inga Edwards

Skådespelerskan Inga Edwards, Stockholm, har avlidit i en ålder av 82 år. Närmast anhöriga är döttrarna Susanna och Andrea samt barnbarnet Nico.

Ingen kunde som Inga Edwards osäkra en replik: låta tanken födas långt nere i kroppen för att sedan kläs och förkläs i ord och uttryck – inom och bortanför språket – som tycktes lika hisnande för henne själv som för omgivningen. Rent rytmiskt försköt hon betoningar och betydelser, lät dem lustfyllt glida mellan käkarna och laddas med det oväntade.

Hos Inga fanns aldrig något tillrättalagt. I hennes skådespelarkonst förenades det poetiska och det politiska, det absurda och det erotiska, det sublima och det groteska. Hon var barnslig och uråldrig och gav ocensurerat kropp och själ åt en värld vi sällan får se gestaltad. 

Inga debuterade 1959 i filmen ”Raggare” och medverkade under sex decennier i film och tv. Men det var på scenen hon levde som mest. Det finns många berättelser om hennes framfart – på vespa! – genom en yrkesbana som sträckte sig från Gorillateatern i Lund till Malmö, Göteborg, proggen och det politiskt drivna grundandet av Nationalteatern och Angeredsteatern. 

En milstolpe under åren vid Göteborgs Stadsteater var Lars Forssells Show (1983). I den androgyna huvudrollen, som lånat drag av Lenny Bruce, uppmärksammades Inga stort. DN:s recensent erfor ”en närmast chockartad lycka” och beskrev henne som ”en Tintomara i New York. Hennes fräckhet är bitter men tycks samtidigt hämta sin kraft ur en rent kroppslig lust”.

Efter pensioneringen återvände Inga till Stockholm. Hennes karriär gick nu in en ny fas med en rad oförglömliga rolltolkningar på både Stadsteatern och frigrupper som Plaza, Strindbergs Intima och Tribunalen. Om hennes gestaltning av Drottningmodern i Galeasens Det kalla hjärtat (2010) skrev SvD att hon var ”subtilt suverän och kan ju konsten att med en blick berätta en hel historia”.

Barnbarnet Nico ger en bild av sin älskade mormor: ”Hon var klasskamp, hon var mod, hon var pinsamhet, hon var vad det är att inte bry sig, hon var sin keramik, hon var sina porträtt, hon var Dalarna. Hon var sin böjda rygg och vaggande gång, men innan dess var hon rörelse och iver och vad det är att vara ostoppbar. Men hon var framför allt envist enträget, in i det sista, sin egen.” 

Ingas politiska engagemang, hennes nyfikenhet och känsla för kollektivet präglade hennes personlighet. Mot den som vann hennes hjärta var hon varm, snäll och oändligt trofast. Hon kom att bli en förebild för många yngre teaterarbetare och en kär vän. 

Ämnen i artikeln

Minnesord

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt