Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-22 15:21

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/familj/till-minne-inge-jonsson/

Familj

Till minne: Inge Jonsson

Professor em Inge Jonsson, Saltsjö-Duvnäs, har avlidit i en ålder av 91 år. Närmast anhöriga är hustrun, professor em Kerstin Fredga, och barnen från ett tidigare äktenskap Mikaela, Magdalena, Gabriel och Matilda. 

Inge Jonsson föddes i Adolf Fredriks församling och förblev Stockholm trogen hela sitt liv. Han valde en humanistisk bana, avlade fil mag-examen 1953 vid Stockholms universitet och disputerade där för doktorsgraden 1961 med avhandlingen ”Swedenborgs skapelsedrama: De cultu et amore dei”, som renderade honom docentur i litteraturhistoria.

År 1973 tillträdde han den professur i ämnet som han skulle bekläda under hela sin aktiva tid. Efter att under åren 1984–1988 ha varit lärosätets prorektor tillträdde han sistnämnda år rektorsämbetet, som han skulle inneha till emeriteringen 1994.

På Swedenborgavhandlingen skulle följa betydelsefulla arbeten om den svenske andeskådaren och ett antal monografier på olika litteraturvetenskapliga områden, här kan nämnas ”I symbolernas hus” (1983).

Inge Jonsson väldiga arbetskapacitet och plikttrohet kom att tas i anspråk genom medlemskap och uppdrag i lärda samfund och stiftelser: Vitterhetsakademin, vars historia han tecknade vid 250-årsjubileet 2003; Vetenskapsakademin, där han deltog i en omfattande stadgerevision; Riksbankens jubileumsfond, Krigsvetenskapsakademin, stiftelsen Natur & Kultur, Samfundet De nio och många flera. Han var en idealisk ordförande, med auktoritet och effektivitet men också älskvärdhet och värme.

Den som skriver dessa rader lärde känna Inge Jonsson för snart 60 år sedan, våren 1962. Vi var elever vid en kurs i underrättelsetjänst för reservofficerare. Under en orientering upptäckte vi att vi nog var mer intresserade av att fullfölja ett samtal om ett kapitel hos Marcel Proust än av nästa kontroll. Då grundades vår vänskap. Under våra liv blev vi varandras kolleger, företrädare och efterträdare i många olika roller. Denna komplicerade koreografi på det ibland ganska hala svenska akademiska scengolvet genomfördes med obruten och allt djupare vänskap. Vi brevväxlade flitigt. 

I ett annat sammanhang skrev jag för sex år sedan: ”Jag har aldrig träffat någon med större intelligens, arbetsförmåga, lärdom och stilistisk talang och heller ingen med större moralisk integritet, säkrare omdöme och djupare anspråkslöshet än Inge Jonsson.”

Jag kan inte säga det bättre i dag.