Livet igenom var han starkt präglad av uppväxten i Lund med föräldrarna professor Folke Schmidt och bibliotekarien Barbro Schmidt, född Lagerholm. Senare kom han som högstadie- och gymnasielärare att verka i Västerås, Tumba, Saltsjöbaden och som utlandslektor i Nürnberg och Kaunas (Litauen). Hans ämnen var språk (särskilt tyska), litteratur och historia, och han var även invandrarlärare. Med två litauiska medförfattare utgav han 2004 ”Svensk-litauisk pedagogisk ordbok”.

Musiken var dock hans stora passion. Under Lundaåren skrev han musikkritik i Arbetet och var då även ordförande i Discofilklubben där. I Västerås skrev han för Vestmanlands läns tidning. Senare drev han bloggen vivaopera.se, där undertecknade och ytterligare minst ett dussin skribenter publicerat kulturartiklar kring opera och många andra ämnen. Den lever vidare under Astrid Hauglands ledning.

Vivaopera är ett uttryck för Ingemars obändiga folkbildarnit och behov av att sprida sina tankar inte bara om klassisk musik utan även jazz, Litauen, språkfrågor och politik. Bloggen kom till när varken dagspress eller de föreningar där han engagerade sig gav honom det utrymme som han önskade.

Ingemars intellektuella nyfikenhet kom också till uttryck i morgontidiga mejl där vi tog ut satsdelar i italienska operatexter, fick veta att de strukna satserna i Mahlers första symfoni och Stenhammars ”Serenad” obligatoriskt borde återinföras, och undrade var i Malmötrakten tågen från Danmark övergår från höger- till vänstertrafik – parallellt med att oroa oss för antidemokratiska trender i samtiden.

Som motto för bloggen citerade Ingemar de sista takter som Arnold Schönberg tonsatte i sin oavslutade opera ”Moses und Aron”: ”O Wort, du Wort das mir fehlt!”  (O ord, du ord som saknas mig!) Hans intresse för judisk kultur och 1900-talsmodernism hör till det som vi länge kommer att grubbla kring. Orden saknades inte Ingemar, och han saknas oss redan.