En färgkaskad i korridor'n,

en fläkt av liv och ljus

En vind från skärgården om vår'n

i tv:s gråa hus

En skönhet, sänd per parabol

med skärpa och kultur

Konstant beredd med tråd och nål,

ty sån är din natur

 

Sålunda skaldade radiokollegan Lasse Johanson till Inger Eglers 60-årsdag 1995 då hon hyllades av sjungande kollegor. Bilden Lasse målar i texten stämmer så bra. Luften stod aldrig still kring Inger. Hon drog in på redaktionen med ett skratt eller en berättelse från omvärlden, något som hänt den i hennes sinne ständigt närvarande familjen eller henne själv – alltid fanns det något att förtälja. Men Inger var också en god lyssnare, en på alla sätt varm, generös och omtänksam person.

Inger kom till Sveriges Radio hösten 1966 för att arbeta som programpresentatör för tv. Hon var samtida med andra namnkunniga kollegor som Anita Lindman, Alicia Lundberg och Amelie Appelin. I cirka tre år var hon tittarnas guide. Men hösten 1969 – vid starten av TV2 – beslöts att stryka bildhallå i tv-kanalerna. Som en följd därav medverkade hallåorna i ett Ulf Thorén-program där de sjöng en sortisång och intervjuade varandra om vad de fortsättningsvis skulle ägna sig åt. Inger sa att hon tänkt bli inspelningsledare, något som förmodligen skulle passat henne bra med tanke på hennes organisatoriska förmåga.

Det blev proteststorm. Folk ville verkligen ha kvar sina hallåor. Till och med Ingmar Bergman protesterade. Beslutet drogs tillbaka och Sverige fick behålla sina hallån i ytterligare drygt 40 år.

Efter några år på bland annat Utbildningsradion (UR) blev TV2 1979 Ingers fasta hemvist. Där arbetade hon fortsatt fram till 1997 som både sändningsledare och hallå. 

Nu har Ingers röst tystnat. Ett varmt hjärta har slutat slå. Den 17 februari avled hon stilla i sitt hem. Hon är saknad.