Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-22 03:18

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/familj/till-minne-ingrid-lindstrom-leo/

Familj

Till minne: Ingrid Lindström Leo

Ingrid Lindström Leo, Stockholm, har lämnat oss. Ingrid blev 65 år. Närmast anhöriga är maken Jan Lindström, barnen Carl Robert och Andrea samt brodern Peter i USA och systern Dufa i Belgien.

En världsmedborgare har lämnat oss. Modern var isländska, fadern svensk och diplomat, vilket innebar mången flytt för familjen. Ingrid föddes i Trelleborg, döptes i en katolsk kyrka i San Francisco och växte sedan upp i Frankrike och Belgien.

En världsmedborgare. Hemmastadd i världen – men också med något av den rotlöshet som kan följa med ett sådant medborgarskap.

Där kom den världsvida katolska kyrkan att bli Ingrids hemvist och trygghet.

Som ung studerade hon i Spanien och där kom hon i kontakt med karmelitsystrar som väckte en längtan till ett liv i tjänst för den Gud hon trodde på. Ingrid valde att gå in i det svenska karmelitklostret i Glumslöv. Men hennes vakna intellekt saknade utmaningar i det strängt kontemplativa klostret och efter tre år valde hon att lämna det.

Hon lämnade klostret – men inte sin tro. Hon förblev katolik livet ut. Alls inte okritisk, men trofast. I Sankta Eugenia församling i Stockholm blev hon en uppskattad medarbetare. Där fick hon också många vänner, inte minst i kyrkokören.

Ingrid hungrade efter intellektuella utmaningar, och fortsatte de akademiska studier i språk och historia som hon påbörjat. Studier som ledde till en doktorsavhandling och ett universitetslektorat i spanska vid Mitthögskolan i Sundsvall.

Innan dess hade Ingrid arbetat bland annat som översättare och handläggare vid Europeiska kommissionen i Bryssel, och som chefsanalytiker vid Rikspolisstyrelsen i Stockholm.

Och det var i Stockholm hon mötte sitt öde i en man vid namn Jan Lindström. En man som lyckades få den allvarliga och inbundna katolska kvinnan att öppna sig. Med hennes egna ord: ”Han fick mig att skratta!” De gifte sig 1995, och året därpå föddes sonen Carl Robert. Paret bestämde att adoptera ett syskon, och två år senare fick de ta emot Andrea som en efterlängtad och välkommen dotter och lillasyster.

De sista åren i Ingrids liv präglades av en envis kamp mot sjukdomen. Hon ville ju fortfarande så mycket! Forska, skriva, finnas där för familjen, tjäna församlingen – och sjunga i kören.

Gradvis kom hon att acceptera sitt öde, och mot slutet kunde hon vila i orden ”Ske din vilja”.

Vi är många som kommer att sakna henne djupt.