Att slå upp tidningen en regntung oktobermorgon och upptäcka Ingrids dödsannons var lika chockerande som sorgligt. Samma vecka hade vi tre väninnor och forna socionomkollegor konfererat med varandra om vår sedvanliga halvårsmiddag tillsammans med Ingrid. Eftersom hon tycktes onåbar beslutade vi att skjuta på sammankomsten. Inte anade vi då att vår träff skulle bli helt annorlunda; en begravning. Det stod klart när dödsannonsen publicerades några dagar senare.

Dagen innan Ingrid avled publicerade hon ett litet inlägg på Facebook. Det tillhörde inte vanligheterna att Ingrid sågs på Facebook, och i efterhand vill man kanske ge hennes inlägg en särskild innebörd. Åtminstone att hon verkade vara mitt i livet, samtidigt som tiden var utmätt.     

Hela Ingrids person andades att hon var mitt i livet. Hon hade ständigt idéer och ambitioner att göra världen lite bättre, i synnerhet för barn, både i Sverige och internationellt. 

Adoption var Ingrids särskilda nisch i yrkeslivet. För socionomer i Sverige, särskilt de som arbetar med familjerätt, var Ingrid ett välkänt namn. Hon bjöds in att hålla internutbildningar, seminarier och konsultationer kring adoption, även utomlands. Hon gav ut flera böcker i ämnet. Ingrid var också en av de första i Sverige att implementera ett erbjudande om föräldraförberedelse i grupp, som en del av medgivandeutredningen inför en adoption. Idén var att adoption ställer högre krav på föräldrarna, det är inte som att få ett biologiskt barn. Skall det bli bra måste föräldrarna vara väl förberedda. Numera är genomgången föräldrautbildning ett lagkrav för att få medgivande att adoptera. 

Oavsett om man mötte Ingrid i yrkesmässiga sammanhang eller som privatperson kunde man inte undgå att fascineras av hennes patos, livliga intellekt och hennes förmåga att formulera sig såväl muntligt som skriftligt. Hon var en person som gjorde skillnad och vi är så sorgsna över att hon inte längre finns med oss.