Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-19 04:11

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/familj/till-minne-jakob-lindberg-1/

Familj

Till minne: Jakob Lindberg

Jakob Lindberg, Stockholm, har som tidigare meddelats avlidit 81 år gammal. Närmast anhöriga är sambon Lena samt döttrarna Sara och Elin med familjer.

Jakob började sin yrkesbana som journalist och ledarskribent på Stockholmstidningen och Aftonbladet. Han arbetade senare som departementsråd på socialdepartementet och överdirektör på Folkhälsoinstitutet. 

Kanske var det kombinationen av svensk ämbetsmannamoral med krav på saklighet och hederlighet och det starka engagemanget för de utsatta i samhället som gjorde att Jakob var en person som man lyssnade på.

Jakobs samhällsengagemang visade sig tidigt. 1960 samlades demonstranter utanför Frankrikes ambassad i Stockholm i protest mot det blodiga och orättfärdiga krig som kolonialmakten Frankrike bedrev i Algeriet. Säpo registrerade noggrant och många demonstranter greps av polis. Demonstrationer till stöd för förtryckta folk i fjärran länder hörde inte till vardagen vid denna tid. En av demonstranterna var den då 22-åriga Jakob Lindberg. 

Det starka engagemanget för rättvisa bevarade han genom livet, parallellt med yrkesrollen som statlig ämbetsman. Jakob var aktiv i studentföreningen Verdandi, i klientrörelsen på 70-talet och i redaktionskommittén för Pockettidningen R. Det socialpolitiska engagemanget var också tydligt på Socialstyrelsen och socialdepartementet, i hans arbete för missbruksvård och ny sociallagstiftning. 

Under senare år medverkade han i föreningen Judar för Israelisk/Palestinsk fred som verkar för en fredlig och rättvis lösning på konflikten i Mellanöstern.

Som ämbetsman var Jakob ovanlig. Ofta tidsoptimistiskt försenad till möten blev han förlåten eftersom han alltid hade någonting viktigt att säga. 

Den 22-årige demonstranten utanför Frankrikes ambassad levde kvar i honom under hela livet. Den rösten försvagades inte utan blev tvärtom allt starkare och livligare under senare år.

Vi saknar en kär vän och bevarar i minnet alla de goda samtalen, de välformulerade berättelserna, tankens klarhet och skämtens klacksparkar.