Födda samma år och boendes i upptagningsområdet hamnade vi tidigt i samma skolor i Danderyd. Men det var mer som förenade oss än födelseår och geografi: det osynliga kitt som kallas vänskap.

Det var alltid högt i tak med Johan. Ständiga diskussioner, där Johan gärna slängde in en provocerande öppningsreplik. Att nå konsensus var aldrig hans grej. Viktigare var att uttrycka sin åsikt. Även om det fanns motstånd. Särskilt om det fanns motstånd. Översitteri och maktutövande för sakens skull revolterade han emot. Ibland tyst, ibland inte så tyst. Men alltid uppriktigt. Inte sällan med sin alldeles egna galghumor. 

Johan tog täten inte bara i diskussionerna, utan även i livet i stort. Han var på väg någonstans. Först av oss skaffade han körkort och bil. I hans olivgröna Opel Rekord gjorde vi många resor. Han träffade sin älskade Karin redan 1985 och var den förste av oss att bilda familj. Greta kom till världen 1993. Mauritz 1996. Mycket i livet var viktigt för Johan, men inget var viktigare än dem. 

Han kom att bli en skicklig och uppskattad kirurg med ett starkt fokus på sina patienter. Parallellt med sitt pionjärarbete inom kirurgin, såg han världen tillsammans med familjen. Oftast genom en kameralins. Hans skarpa blick för människor och natur manifesterades i bilder med verkshöjd. I fotograferandet hittade Johans kreativa ådra sin definitiva uttrycksform. 

Dessvärre blev Johan först av oss att beträda den sista resan. Sitt sjukdomsbesked tog han som den läkare han var. Konstaterade bara lugnt: ”jag ska njuta av min sista tid”. En promenad. Ett bastubad. Pommes frites! Vi beundrade hur Johan hanterade sin sjukdomstid. Han kom till freds med sig själv och sitt liv. Uttryckte en djup tacksamhet över sin familj och det liv han fått. Det blev för kort men han var redo.