Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-06-01 18:56

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/familj/till-minne-johannes-aman-1/

Familj

Till minne: Johannes Åman

Illustration: Magnus Bard

Som tidigare meddelats har DN-medarbetaren Johannes Åman, Stockholm, avlidit i en ålder av 56 år. Närmast anhöriga är hustrun Pernilla, barnen Agnes och Edvin samt systern Helena och hennes dotter Naima.

Johannes Åman fattas oss. Inte bara som före detta chef och arbetskamrat utan också som god vän. Det är svårt att föreställa sig att vi aldrig mer kommer att vrida och vände på såväl existentiella problem som tidens stora frågor. Eller bara småprata om familj, vänner och vardagsliv över en tjeckisk lager.

DN:s läsare kände Johannes Åman genom hans artiklar i tidningen: insatta engagerade och eftertänksamma. För lärare och skolfolk hade han en särskild betydelse. PÅ ett område där tyckarna går tretton på dussinet visste de att han kunde och förstod sig på den svenska skolan, vare sig de höll med eller inte. Hans känsla för det historiska perspektivet fanns alltid med och fick en renodlad form i hans bidrag om Louis de Geer i Bonniers stora serie ”Svenska statsministrar under 100 år”.  

Men han präglade också Dagens Nyheter på andra sätt. Som ordförande för journalistklubben bevakade han våra intressen när konsulterna drog in. Hans närvaro på morgonmötena var en garanti mot group think och förhastade slutsatser. På sitt milda men fullständigt omutliga sätt satte han alltid fingret på den svaga punkten, den bekväma genvägen och det billiga retoriska knepet. Argumentets primat fick aldrig bli primatens argument. 

Hans sällsynta blandning av integritet och vidsynthet följde också med in i det privata umgänget. Att samtala med Johannes var som att delta i ett seminarium där vänskapen tillåter att man lägger upp all oenighet på bordet och undersöker den. Även om man kanske inte kom till samma slutsats kände man sig alltid klokare, gladare och mer förtröstansfull efteråt. 

Politik och samhälle var allvar för Johannes. Som människa var han lättsam: en spenslig uppenbarelse i cykelhjälm och ett inbjudande leende. Han missade sällan en passning och hade känsla för finfördelad ironi. In i det sista levde han upp till den franske författarens Henry de Monthertants anmaning: det är en intelligent människas plikt att vara på gott humör.

Nu är han borta i en orimligt tidig ålder. Världen blir en mindre möjlig plats utan honom.  Vi hoppas vi kan fortsätta samtala i den anda som han mer än de flesta förkroppsligade: ärligt, förnuftigt, medkännande och prövande.