Från sin far ärvde Jonas Hornfelt den sörmländska släktgården Marsta, från sin mor ett irländskt temperament och traditioner från den skotska klanen McCay. Han blev både jordbunden och poetisk, kunde sköta en traktor och tackla juridiska frågor om jordegendom men också skriva dikter och underhålla ett sällskap med skrönor och tankar om litteratur och det franska 1700-talets kulturhistoria. 

Jag lärde känna honom i Uppsala katedralskola när vi var i 13-årsåldern. Redan då kunde han tala lärt och högtravande som en domprost, och jag fascinerades av hans lätt excentriska personlighet.  Vi blev vänner för livet och kom att tillhöra ett intellektuellt ungdomsgäng som ofta vantrivdes i skolan.

Jonas övergav läroverket, började på lantbruksskola och övertog mot slutet av 50-talet Marsta gård efter sin pappa. Då hade jag sammanfört honom med min släkting Ulla Lönnroth, som blev hans fru. 

Ett lyckligt äktenskap följde, och tillsammans byggde de upp en underbar kulturmiljö på gården. I mogen ålder läste Jonas sedan in en jur.kand-examen som gjorde att han också fick uppdrag som markskadereglerare för Sörmlands regemente och revisor i Länsförsäkringar.

Ulla dog i cancer redan i början av 90-talet, ett hårt slag för Jonas. Han överlämnade Marsta gård till äldste sonen Johan, flyttade till Saltsjöbaden och ägnade sig där åt juridiska uppdrag men framför allt åt sina kulturintressen tillsammans med sin nya livskamrat, Birgitta Uhrström, själv nybliven änka. De reste runt i världen, seglade i egen båt, och i Frankrike köpte de sig ett litet chateau, som de fyllde med antikviteter, böcker och långväga gäster. Många kommer att minnas Jonas hjärtevärmande gästfrihet och irländska spiritualitet.