Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-19 06:59

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/familj/till-minne-kersti-runsio/

Familj

Till minne: Kersti Runsiö

Gymnastikdirektör Kersti Runsiö, Danderyd, har avlidit i en ålder av 89 år efter en tids sjukdom. Närmast anhöriga är sönerna Mikael och Fredrik med familjer.

Kersti lämnade Malmö och kom till Stockholm som 19-åring med alla sina ägodelar i en enkel resväska. Från inackorderingsrummet på Artillerigatan var det cykelavstånd till lärarutbildningen på GCI. Där formades både hennes yrkesval och hennes fritidsintresse – gymnastikdirektör och friluftsmänniska.

För henne var gymnastikläraryrket heligt, utan rörelse i kroppen ingen rörelse i knoppen. Alla unga skulle utbildas i gymnastik och idrott för att ha nytta av det hela sina liv. En mission.

På 60-talet kom hon till gymnasiet Tibble i Täby. Hon blev Täbyskolorna trogna ända fram till pensioneringen, trots byte av båda sina höftleder. 

Men lika viktigt som ungdomarna hon lärde var kollegiet i skolan och den gemenskap som fanns i lärargruppen. Det var bland kollegiet som de riktigt nära vännerna fanns, de som under 25 år pensionärstillvaro seglade, vandrade, cyklade och reste runt jorden alla hörn. De som också stöttade henne också under de sista årens minnessjukdom. 

Kersti var dock mycket mer än gymnastikdirektören, hon var lika mycket partypinglan och den perfekta värdinnan som alltid såg till att alla trivdes på hennes många bjudningar. Som bjöd hem barnbarnen på tvådagarsfester med ”all inclusive”.  Eller språkpersonen som lärde sig franska på äldre dar och som helst läste danska, tyska och franska böcker på originalspråk.

Och sedan var det ju den där modiga Kersti. Som köpte egen skärgårdsö vid 40, som kom ut med sin debutroman i 55-årsåldern ”Du var en gång”, en skilsmässobok om att våga ta ansvar för sitt eget liv. Hon som började segla skuta i 75-årsåldern med vedjakten Sofia Linnea.

Kersti levde ett aktivt liv ända fram tills minnet svek henne. Och även då var hon tapper. Tapper och glad. För det livet gett, för de besök som kom och för den sol som värmde så skönt på uteplatsen ända fram till slutet.