Kerstin Jonasson var en framstående forskare med stort internationellt genomslag, som i osedvanligt hög grad förenade teoretisk skärpa med empirisk precision.

Efter studier vid Stockholms universitet disputerade hon 1977 vid detta lärosäte, där hon sedan var verksam som lärare och forskare, till dess hon 1994 utnämndes till professor i romanska språk, särskilt franska vid Uppsala universitet.

Hon gjorde sina främsta forskningsinsatser inom två områden: språklig referens och översättning.

Hennes mest centrala verk på det första området var en monografi om egennamn (1994), som blivit ett ofta citerat standardverk, men hon studerade också andra uttryck som pronomen och nominalfraser med vars hjälp vi refererar till den utomspråkliga verkligheten.

Hennes forskning om översättning, prisbelönt av Kungliga Vitterhetsakademien 2014, utfördes både inom ett nationellt forskningsprogram och i ett internationellt nätverk. Hon studerade översättning både som produkt i ett fransk-svenskt kontrastivt perspektiv och som kognitiv process, bland annat med hjälp av så kallade tänka högt-protokoll. Hon spelade också en viktig roll för översättarutbildningarna vid Stockholms och Uppsala universitet.

Kerstin Jonasson anförtroddes ofta ledningsuppdrag såväl inom universitetet som i lärda samfund och kulturella föreningar. Så har hon exempelvis varit både prodekanus för den språkvetenskapliga fakulteten vid Uppsala universitet och ordförande för Svenska Wagner-sällskapet.

Hennes intressen utanför akademien inbegrep skönlitteratur, inte minst Marcel Proust, klassisk musik och opera, främst Wagner, samt matlagning.

Hon var en ovanligt glad och positiv människa, som aldrig klagade, utan alltid var konstruktiv, lyssnande, öppen, rakryggad, utan behov att framhäva sina egna insatser, högt uppskattad av vänner och kollegor. 

Vi är många som saknar Kerstin Jonasson.