Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-02 02:48

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/familj/till-minne-knut-hendriksen/

Familj

Till minne: Knut Hendriksen

Som tidigare meddelats har Knut Hendriksen, Stockholm, avlidit i en ålder av 75 år. Närmast anhöriga är Petra Palmér och deras gemensamma son Carl-Michael samt bror och brorsbarn.

Knut Hendriksen tillhörde den typ av operaregissör som knappast tillverkas längre. Med sina solida kunskaper i arkitektur och konst var han unik inom svensk operakonst. Dessa bildade fundamentet för de verk som han gav scenisk form, alltid i kombination med stor känslighet för det musikaliska uttrycket.

Knut var en operakonstens renässansmänniska. Bildning och skaparkraft kännetecknas av förmågan att se intrikata samband mellan olika ämnesområden. Knut ägde talangen att slå broar mellan måleri, byggnadskonst, musik och historia. Han visade också hur perspektiv bakåt är förutsättningen för en nyskapande utveckling framåt.

I de samarbeten som jag hade med Knut upplevde jag honom som en stor visionär. Hans förmåga att inspirera och entusiasmera förlöste omgivningens kreativitet, alltid med det musikaliska verket som utgångspunkt. Ivern och glöden att uppnå det fulländade sceniska uttrycket kunde dock förbytas till ogenerad förtvivlan då det ibland uteblev.

Det lidelsefulla temperamentet var en av hörnpelarna i hans karismatiska personlighet. En annan var den avväpnande humorn. Kampen att iscensätta en stor operaproduktion varvades med häpnadsväckande anekdoter ur teaterhistoriens förrådskammare. Efter den åtföljande insikten att operavärlden ägde en god portion galenskap, kunde arbetet gå vidare.

Ur vårt samarbete växte en stark vänskap som ledde till många förtroliga samtal om livet långt utanför teaterns värld. Knut bars av stor inlevelseförmåga inte bara i operadramatiken. Uppriktig glädje över andras framgångar liksom empati över andras svårigheter gjorde vänskapsbandet permanent.  Saknaden efter hans tenorala stämma är ofantlig.

Nu när Knut Hendriksen själv blivit historia finns det skäl att begrunda hans gärning och vad han inspirerade oss andra till. Vi är många, många – sångare, musiker, hantverkare och scenografer – som blivit sporrade och hänförda av Knuts brinnande kärleksförhållande till konsten. Må vi använda samma energi att föra det vidare. Världen behöver det.