Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-05-27 16:53

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/familj/till-minne-lars-billengren/

Familj

Till minne: Lars Billengren

Lars Billengren, Stockholm, har avlidit i en ålder av 88 år. Han efterlämnar barnen Klas och Ann-Clara med familjer.

Den första april 1976 träffade jag för första gången tenoren Lars Billengren. Det var vid en kollationering på Wermlandsoperan inför produktionen av Eric Linklaters ”Det blåser på månen”. Jag insåg snabbt att jag här hade en ovanlig människa framför mig – bildad med stort djup och intressen också utanför sången. Detta blev upptakten till en lång vänskap och samarbete i musikaliska sammanhang. Lasse var en stor humorist, väldigt intensiv, med lätt uppflammandehumör och ett hjärta av guld.

Hans största tillgång var rösten som inte bara blev jämförd med utan också liknad vid Jussi Björlings som för övrigt också anmodade operans ledning att ta väl vara på den unga begåvningen. I en av Lasses många fina recensioner skrevs det: ”Lars Billengrens tenor har den ljusa och rena timbre som vi med rätta kan kalla nordisk och tillika med ett sting som även det för tankarna till Jussi Björling.” Han debuterade som Don José i Århus och sjöng därefter stora roller i Göteborg och på Stockholmsoperan.

1959 gjorde han rollen som Edmundo i ”Manon Lescaut” tillsammans med Jussi Björling. I en av sina första roller som greve Almaviva i ”Barberaren i Sevilla” med Ingvar Wixell som Figaro berättade Lasse att peruken började glida och bakstycket på 1700-talshatten föll ned så det såg ut som om han hade en sydväst på huvudet. Bland hans många praktroller fanns också Wagners Lohengrin och frågan är om någon någonsin har sjungit den vackrare.

På äldre dar blev Lasse en mycket duktig sångpedagog. I höstas besökte jag honom på ett äldreboende då han tog tillfället att ge mig en lektion och sjöng före så jag trodde att öronen skulle falla av på gamlingarna.

Dagen innan han gick bort hade dottern Anna-Clara besökt honom och han sjöng då för henne med stor känsla och mycket kvar av guldet i sin röst: ”Du är min hela värld …”