Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-24 06:55

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/familj/till-minne-lars-eric-ericsson/

Familj

Till minne: Lars Eric Ericsson

Rymdforskningsprofilen Lars Eric Ericsson Mountain View California, USA, har avlidit just före 95-årsdagen. Närmast anhöriga är barnen Marianne, Eva, Kerstin och Karin med familjer.

Lasse lärde tidigt att möta motstånd. Hans far var lärare i Virå. För att dämpa tankar om favorisering höll han nere sonens betyg. Lasse var väl rustad. Det enda han saknade i sin vokabulär var ordet ”omöjligt”.

Efter studentexamen 1945 i Nyköping väntade KTH i Stockholm och flygteknik. Vindtunneln blev hans bästa vän. 1949 var Lasse civilingenjör, teknismästare i spjut och pannkaksätning.

Svensk flygteknik låg i världstoppen med Flygande tunnan, som utmanade Amerikas F-86 och Sovjets Mig-15. Lasse blev drivande i gruppen som ville föra in svenskt flyg i överljudsåldern. Svensk flygteknik var efterfrågad.

År 1956 lockade världsledande Lockheed Aircraft Missiles and Space co. Lasse gift med Gunvor, tandläkare, hade tre barn och stod nu inför ett vägval. Optimism och vilja till utveckling avgjorde – familjen flyttade till USA.

För Lasse började så 40 år av aerodynamisk forskning på högsta internationella nivå. Det var en spännande tid. Lasse ryktes med, fick artiklar publicerade i en takt som gav honom ledande funktioner och tilltalet ”doktor”. För att slippa förklara åkte Lasse hem och försvarade doktorsgraden vid KTH. Hans avhandling blev en byggsten i internationell flygforskning.

Efter Apollo 7-katastrofen kom hans forskargrupp att i vindtunnelförsök visa hur stabil färd och fungerande kabelskydd kunde utformas så att vi 1969 kunde uppleva ”the giant leap for mankind” – månlandningen.

Jag mötte Lasse första gången våren 1955. Han var gift med Gunvor, syster till min fästmö Eivor. Jag kände genast sympati. Våra familjer flätades samman i gemensamma intressen och har bestått, fördjupats, trots avstånd.

Lasse blev också min livräddare. Våren 1958 besökte han och familjen Sverige. Vi åkte Mälaren runt på långfärdsskridskor. På osäker marsis njöt vi underbar natur. Sent på dagen plurrade Lasse. Vi tog oss i land, skymningen föll. Vi fick brått hem och blev oförsiktiga. Isen brast och strömmen stark. Jag var chanslös.

Livet susade i repris. Men eftersom jag hade en vän, som inte visste vad omöjligt var, kan jag i dag skriva en runa över en man som gick sin väg, var ödmjuk och osjälvisk och som älskade sin familj. Minnena Lasse skapade minskar vår stora saknad.