Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-24 11:54

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/familj/till-minne-lasse-bergstrom/

Familj

Till minne: Lasse Bergström

Som tidigare meddelats har förläggaren Lasse Bergström, Ösmo, avlidit, 90 år gammal. Närmast anhöriga är sonen Björn och dottern Marika, barnbarn och barnbarnsbarn.

1947 var han ordförande i Södra latins kulturförening  EV och debuterade i tidskriften Loke ihop med Tomas Tranströmer och Sven Lindqvist. Lite senare medverkade han i redaktionerna för tidskrifterna Medan Lagrarna Gro och Femtital, plantskolor för flera av de unga lovande och blivande författare som han senare kom att ta hand om.

Blir man inte författare kan man bli förläggare som Lasse Bergström. Till de ”universitet” där han utvecklade sina talanger och knöt kontakter hörde tidningen Arbetaren där han blev kulturredaktör 1951 efter Stig Dagerman. Dagerman blev också nyckeln till förlagsvärlden. Dagen efter Dagermans död kom hans förläggare Ragnar Svanström med ett erbjudande till Lasse att bli litterär rådgivare på Norstedts. 

Från 1955 började Lasse värva bland jämnåriga vänner och bekanta och byggde med åren upp en framgångsrik skönlitterär utgivning med författare som Lars Gustafsson, Per Olov Enquist, Kjell Espmark, Birgitta Stenberg, Torgny Lindgren, Göran Palm, Per Wahlöö och Maj Sjöwall och senare Jan Guillou och Jonas Gardell. Norstedts blev en allvarlig konkurrent till Bonniers om den nya svenska litteraturen.

Lasse hade ett väl utvecklat väderkorn som förläggare. Han var också en gambler och gillade spelet, att satsa och chansa. Eller slänga upp bollarna i luften och se var de landar, som han uttryckte det. Ingmar Bergman var ett säkert kort liksom pocketserien Pan 1967. Försöket att skapa egna bokklubbar blev däremot ett fiasko.

1969 blev Lasse förlagschef och slutade 1988 men fortsatte som lektör. 1982 flyttade AWE/Gebers förlag där jag var redaktör ihop med Norstedts på Riddarholmen och jag lärde känna Lasse lite närmare. Fast särskilt nära kom vi inte varandra. Jag uppfattade honom som något av en ensamvarg, svåråtkomlig som person och tillbakadragen också i rollen som chef. Han var sparsam med starkare känsloyttringar och gav sällan kritik eller beröm. Ett tecken på nervositet var när han började putsa glasögonen med slipsen.