Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-05-25 00:29

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/familj/till-minne-leif-ake-josefsson/

Familj

Till minne: Leif-Åke Josefsson

Journalisten Leif-Åke ”Josef” Josefsson, Stockholm, har avlidit, 67 år gammal. Hans närmaste är en syster och syskonbarn.

Många har redan i andra medier gett uttryck för vilken lysande journalist och varm människa ”Josef” var. Vi lärde känna varann för 45 år sedan och under årtionden har ljusa minnen hopat sig. Vi har haft kontakt i stort sett dagligen genom vårt tipsgäng där även Anders Rhodiner och Anders Sjögren ingår.

Ett av våra tidigaste minnen som Josef ofta återkom till är från den 9 juni 1976, min 25-årsdag. Vi var på Söderstadion och såg Hammarby besegra Öster med 6–0. Sedan gick vi ut och firade både mig och Bajen. Fram mot nattkröken gick Josef till jobbet, ringde upp Östers landslagsmålvakt Göran Hagberg och frågade på känt Aftonbladetvis: Hur känns det i dag då? 

Slagkraftig. Alert. Glimten i ögat.

Sedan dess har vi rest ut i världen ett otal gånger. Efter pensioneringen för några år sedan ville Josef fly Sverige under vintern. I år valde han Spanien och i början av mars träffades tipsbolaget på spansk mark. På programmet stod division 2-mötet Elche–Numancia och världsarvet El Palmeral. Som vanligt delade jag och Josef rum. Han sov tungt och vaknade sällan av sin ringsignal à la polisbil i New York. Snarkade gjorde han också. En natt drämde jag en kudde i huvudet på honom för att få tyst.

Efter nästa natt påpekade han att även jag hade snarkat: ”Det var rogivande, rytmiskt och lågmält. Jag låg och lyssnade ett tag och sedan somnade jag gott”, sa han. 

Denna snälle kille. Han sa också att jag var den storebror han aldrig hade. Vilken ära!

Vi andra åkte hem, själv skulle han stanna en månad till. Det blev inte så. Coronakrisen tvingade hem honom den 19 mars. Vi såg till att hålla distans men chattade flitigt. Hans näst sista kväll i livet frågade jag hur han mådde. 

”Mår än så länge bra. Tänker nog stänga mig själv inne lite mer närmsta dagarna. Har plockat fram min favorit Slas ”En vandring i solen”. Blir nog bara början på möcke läsning de närmaste veckorna. Har hyfsat med mat i kylskåpet efter smart planerat Ica-inköp… Tack för omtanke. Nog bäst att gå i tillfälligt ide. Som kloke storebror.”

Som alltid välformulerad, vänfast och underhållande. Och nu såå saknad.