Leif engagerade sig tidigt i Centerpartiets ungdomsförbund och blev dess förbundssekreterare. Åren 1976–82 hade han olika roller inom statsrådsberedningen och anställdes därefter av LRF och var 1990–2003 vd för LRF. 2006 återvände han till regeringskansliet som statssekreterare. Under senare år hade han uppdrag inom hästnäringen och kommunalpolitiken i Håbo.

Leif var mycket dynamisk och resultatorienterad och samtidigt en varm och empatisk person som visade stor omsorg om sina medarbetare. När han 1990 blev vd för LRF kändes det som om taket på ”Bonntolvan”, som det dåvarande LRF-huset kallades, formligen lyfte.

En mera öppen och spännande kultur kom att prägla organisationen tack vare Leifs opretentiösa och engagerade ledarskap. Han hade också ett enastående nätverk både inom politiken och näringslivet och var alltid mån om bidra till att skapa samhällsnytta.

Kännetecknande för hans sätt att arbeta var när frågan ställdes om det verkligen måste vara så att antalet medlemmar i LRF minskade år efter år. Antalet lantbrukare minskade visserligen och flertalet var redan medlemmar, men inte alla och så fanns det ju många inom familjerna som inte var medlemmar. Sagt och gjort. Genom ett målinriktat arbete ökade medlemsantalet under en följd av år. LRF:s ekonomi utvecklades också starkt under Leifs ledning, även om inte alla investeringar blev framgångsrika.

För oss som arbetat tillsammans med Leif känns han bortgång mycket tung. Leif lämnade ingen oberörd och han månade verkligen om sina medarbetare på samma sätt som han månade om sin familj. Tillsammans med hustrun Kristina och barnen kom Leif också att bygga upp en framgångsrik verksamhet på gården i Övergran. Våra tankar går nu till Kristina och barnen och vi delar deras sorg över en person som på många sätt verkligen gjorde skillnad.