Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-17 03:13

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/familj/till-minne-lena-lindstrom/

Familj

Till minne: Lena Lindström

Lena Lindström (född Lundgren), Eskilstuna, har insomnat 89 år gammal. Närmast anhöriga är sönerna Henrik och Fredrik med familjer.

Lena Lindström växte upp i Kristinehamn, utbildade sig till förskollärare i Stockholm. 1958 gifte hon sig med järnhandlare Hans-Gösta Lindström i Eskilstuna. Hon etablerade sig där snabbt både som uppskattad värdinna och engagerad debattör. Hon tog alltid barnets perspektiv, och arbetade i många som barnkulturkonsulent och kämpade för att alla barn, oavsett samhällsklass, skulle få konst- och teaterupplevelser.  

För förskolepersonalen ordnade hon uppskattade fortbildningsdagar med syfte att personalen skulle få upplevelse och inspiration. 1967 skrev hon boken ”Docklek” och arbetade också flitigt som lektör åt Bibliotekstjänst, ständigt på jakt efter kvalitetslitteratur för barn, samt deltog i den statliga barnstugeutredningen i början av 70-talet.

En del av engagemanget bottnade i hennes egen kärlek till böcker, film, teater och musik. Tjechov, Bach, Alice Miller, Gunnar Mascoll Silfverstolpe och inte minst Woody Allen hörde till favoriterna. Hon var en god berättare, med en stor portion humor och blick för det drastiska bjöd hon nästan alltid på goda historier – och på sina egna misstag. Den förmågan gav henne också ständigt nya vänner, ofta långt över generationsgränserna.

Ändå var nog rollen som mamma och sedermera farmor den hon trivdes allra bäst i. Hon var pedagogisk, kärleksfull och förstod till fullo lekens centrala roll i hela den mänskliga existensen. För henne var det en njutning att ledsaga barn till nya upptäckter, att vidga deras universum.

Hennes intressen spände över många områden.  Ljumma augustinätter stod hon gärna på trappen till det älskade huset i Kvicksund, begrundade stjärnorna och sökte de stora sammanhangen. Kanske fanns det ett samband mellan de två saker som fascinerade henne mest: barn och stjärnhimlar. Det handlade nog i grund och botten om en djup medkänsla med människan, med vår litenhet inför det jättelika världsalltet och vår längtan efter att bli sedda – och älskade.