Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-22 02:22

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/familj/till-minne-maj-nodermann/

Familj

Till minne: Maj Nodermann

Före detta museiintendenten fil dr Maj Nodermann, Stockholm, har avlidit 94 år gammal.

Maj inledde sitt yrkesliv inom museivärlden vid Jämtlands läns museum. Efter tolv år av intensivt utvecklings- och dokumentationsarbete för att kartlägga den jämtländska och härjedalska kulturen lämnade hon Östersund för en anställning som intendent vid Nordiska museet. Där fortsatte hon sitt utforskande av den folkliga allmogekulturens slöjd och konstnärliga yttringar.

Intresset för det jämtländska höll hon fast vid. Samma år som hon gick i pension 1990 disputerade hon vid Lunds universitet på avhandlingen ”Målade och snickrade möbler i Jämtland och Härjedalen” som är, och för lång tid kommer att förbli, standardverket om de praktfullt målade jämtländska allmogemöblerna. 

Efter pensioneringen fortsatte Maj att vara aktiv som forskare och kunskapsförmedlare i närmare tre decennier. Katalogen över hennes produktion efter 1990 innehåller långt fler än femtio böcker och artiklar, bland annat det omfattande verket ”Bonadsmåleri i Norden från medeltid till Vasatid”. För tidigare kollegor inom musei- och universitetsvärlden förblev hon en tillgång, för nya vänner i nya generationer en förebild och mentor. 

Maj hade ingen egen familj. Men hon hade en stor vänkrets som hon trofast och ömt vårdade med omsorg och omtanke. Och hon fortsatte att utöka den under de sista åren på det äldre- och omsorgsboende dit hon flyttade på grund av nedsatt rörelseförmåga.

Hennes fysiska handikapp på ålderns höst besvärade henne mycket. Hon som alltid rått sig själv, hon som alltid hjälpt andra, hon som sedan barndomen haft fullt upp med att få tillvaron tillsammans med en ensamstående mor och änka att fungera. Men Maj hanterade den nya situationen med ett imponerande tålamod och behöll stilen in i det sista. Hatten och baskern var och förblev hennes signum. In i det sista bar hon sina örhängen och sitt halsband. Och hon gjorde det med en värdighet som räckte livet ut.