”Uppväxt i en sån familj med tre äldre bröder fick man lära sig att stå på sig under middagsdiskussionerna” sa Margareta ibland för att förklara sin skärpa. Föräldrarna var Edit och Per Edvin Sköld, stridbar finansminister, båda inbitna socialdemokrater. 1952 gifte hon sig med etnologen Arne Biörnstad.  

Margareta var en kvinnlig förebild och en naturlig ledare. 1955 anställdes hon på Riksantikvarieämbetets fornminnesavdelning där hon blev berömd för sin skärpa och omdömesgillhet. Hon avancerade 1972 till överantikvarie efter att ha anlitats som internationell rådgivare och sakkunnig i viktiga offentliga utredningar. 

När hennes företrädare gick i pension 1987 blev hon den självklara efterträdaren. Margareta utmärkte sig för sin styrka och oräddhet. Hon blev vid sidan av den legendariske föregångaren Sigurd Curman den främsta företrädaren för svensk kulturmiljövård. Hon var väl insatt i uppgiftens art och ansvar efter att som överantikvarie i femton år, ha verkat för att inlemma det lärda verket i den breda samhällsplaneringsprocess som formades under 1970- och 80-talen.

Som förebild, inte minst för kvinnliga efterföljare, har Margareta haft stor betydelse för många i utformningen av den egna yrkesrollen. Hennes något barska framtoning gav vid närmare kontakt vika för den levande och varma människan Margareta med ambition och vilja att finna framkomliga vägar och nya angreppssätt för att lösa låsta problem. 

Två hedersdoktorat och en serie publikationer, senast historiken över kulturmiljövården under mellankrigstid vittnar om hennes förmåga. Hon var ledamot i en lång rad styrelser till exempel Svenska Turistföreningen. Nyss pensionerad var hon en av stiftarna och första ordförande för organisationen Kulturarv utan gränser som hon in i 2000-talet stödde med goda råd. 2016 tilldelades hon medaljen Illis quorum i största storleken.