Margareta var den moderna kulturmiljövårdens mamma. Först som jordemor, där hon i MUS 65-reformen initierade det som blev landets länsantikvarier i en statlig regional kulturmiljövård 1976. Hon omhuldade oss, såg till att det fanns resurser, att verksamheten växte och medlade med våra syskon landsantikvarierna/länsmuseicheferna. Hon var alltid stöttande, vi var hennes pionjärer. 

Hennes idé var att kulturmiljön skulle ingå i samhällsplaneringen. Efter hand blev det verklighet. Kulturmiljön fick egna pengar, byggnadsvårdsmedel, och blev en eftersökt part i bevarandet av stadskärnor, bebyggelse och kulturlandskap. 

När Margareta gick i pension 1993 fanns det mesta på plats. Alla län hade medel till fortsatt utbyggnad. Ekonomin var god. Vi länsantikvarier var vuxna, med auktoritet i samhällsplaneringen där vi deltog i både turismsatsningar och näringsliv. Vi skulle klara oss utan vår mamma och fortsatte på den väg hon stakat ut. Kulturmiljöfrågor debatterades i medierna och i den professionella tidskrift hon som ansvarig utgivare särskilt värnat om.

Margaretas strävan var att kulturmiljön skulle ha hemort på alla nivåer, också kommunerna skulle ha egna antikvarier. Under hennes tid som riksantikvarie var samarbetet stat, län och kommun intensivt och hon rönte stor uppskattning.

Margareta lämnade till oss ett värdefullt arv med boken ”Kulturminnesvård i efterkrigstid” 2015, men den slutar vid 1965. En fortsatt skildring av tiden efteråt, den som präglades av henne som riksantikvarie och när kulturminnesvård blev kulturmiljövård, en angelägenhet viktig för alla, saknas men behövs. Värnandet om vår historia och dess fysiska miljöer håller åter på att försvagas och ifrågasätts som allmänintresse. Museerna har ekonomiska problem, länsstyrelserna begränsas till att vara tillsynsmyndigheter. Hur skapar vi på nytt en Margareta-effekt för värnande av landskap och byggda miljöer, för hållbarhet i stad och land?