Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-06-04 20:15

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/familj/till-minne-mervi-kekarainen/

Familj

Till minne: Mervi Kekarainen

Konstnären Mervi Kekarainen, Visby, har avlidit i en ålder av 72 år. Närmast anhöriga är barnen Jallo, Klaara och Anton.

Mervi och jag lärde känna varandra på Galleri Gotland i Visby. Inledningsvis uppfattade jag henne som irriterande, till lika delar underdånig och blyg som impulsiv och kaxig, en mix av personlighetsdrag som jag med tiden kom att tycka mycket om. 

Hon var skådespelare och mimare, filmare och performancekonstnär. Hon var grafiker och målare, sångare och poet. Det finska ursprunget pratade hon med stolthet om, men det var till Sverige hon kom som ung och levde hela sitt vuxna liv. 

Hösten 2019 hjälpte jag henne sätta upp en separatutställning på Galleri Gotland. Hon var då allvarligt sjuk och hade svårt att samla tankarna. Hela tiden dök det upp fler saker hon ville visa. Tio, nej trettio självporträtt. Hundratals grafikblad. Jättestora akrylmålningar som saknade spännramar. Filmer som behövde digitaliseras och gamla affischer och korvlådor i papp som var viktiga.

Till slut fick vi ändå ihop det, och även om utställningen inte blev det fyrverkeri hon fantiserat om, gjorde den rättvisa åt hennes omfattande konstnärskap. På vernissagen klädde hon och konstnären Kristina Frank ut sig och idkade lotteri med överraskande vinster. Det blev levande musik med allsång, sorl och skratt. 

De sista månaderna levde hon på olika vårdinrättningar i Visby, kroppsligt försvagad men oförminskat nyfiken och kvicktänkt. Hon tyckte om att få besök, att prata om livet och konsten och gå lite armkrok i korridorerna. Hon hittade på lekar, som cancerkul och rullatorbalett, och hade i sin tröstlösa situation ändå förmågan att se att man hade klippt sig och att ge komplimanger. Jag har sällan känt mig så välkommen och älskad som vid hennes sjukbädd. Vintern med Mervi kom att bli en av de vackraste i mitt liv, en ond tid av stor skönhet.