Ett sekel långt blev Olov Fryckstedts liv. Olles kärlek till den amerikanska litteraturen, ämnet i vilket han 1968 blev landets förste professor, var smittsam; under åren som gått har den vidarebefordrats till många studenter av oss, en gång hans doktorander, som fortsatt på den väg han visade.

Vi som haft förmånen att lära känna honom som lärare, handledare, kollega, och vän har burit med oss såväl hans entusiasm för ämnet och för forskning som det intresse och den vänlighet han visade sina doktorander, för deras ämnesval och deras liv. Hans mentorskap, integritet, kunskap, förmågan att pejla in doktoranders individuella intressen, se möjligheter till förkovring, förblir ett ideal som många av oss försökt att leva upp till.

Fast även om vi kunnat vara nog så krävande är det knappast någon av oss som avbrutit en muntlig tentamen efter två timmar med ”Jag tror vi fortsätter i morgon.” Detta kunde förstås vara ett tecken på missnöje med kunskapsnivån, men kunde lika gärna betyda att diskussionen varit intressant och värd att återuppta.

Vi bär med oss minnesbilder från Engelska institutionens seminarierum på Villavägen på 70-talet, med fönster mot trädgårdens äppelträd, där en bebis låg och sov, när den inte kröp mellan deltagarnas fötter. Barnvaktsproblem var ingen anledning att missa ett seminarium! Flytten till Humanistcentrum några år senare ingav först blandade känslor då intimiteten försvann. Men vi blev också en del av stora världen. Och doktorandgruppen växte alltmer, diskussionerna blev alltmer spännande och utländska forskarbesök allt vanligare.

För dem av oss för vilka Olle förblev en vän förvaras i minnenas album middagar, fikastunder, promenader på Gräsös klippor, konversationer om François Villon och medeltida fransk poesi, och de årliga julbreven. I det albumet bleknar inte bilderna.