Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-20 23:20

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/familj/till-minne-per-flygare/

Familj

Till minne: Per Flygare

Per Flygare, Stockholm, har avlidit dagen efter sin 74-årsdag. Närmast anhöriga är hustrun Anita, barnen Johan, Maja, Sanna, Anton och Moa med familjer och alla barnbarnen samt systern Lillemor.

Pelle, som alla kallade honom, var en make, en far och en vän som alla önskar sig.

Under de femtio år som jag hade glädjen att känna honom, träffade jag ingen som inte tyckte om Pelle.

Han växte upp i Enskede, en charmig och intensiv söderförort. Han var från början livfull och aktiv. I Enskede startade han en jazzklubb. Han utbildade sig till elektriker och började arbeta i Stockholms hamn som kranelektriker. Där underhöll han sina kamrater, så till den grad att hamnarbetarna manade honom att söka sig till teatern.

Han sökte, och genomförde en tid på Calle Flygares (ingen släkting) teaterskola.

Spelade teater i Norrköping och hamnade på Riksteatern, där han tillbringade många år i turnerandets hårda men, inte minst för publiken, glädjande liv. Många har sett honom som smeden ”Den döve” i Wiraspelet vid Roslagskulla under många somrar.

Pelles stora erfarenhet fick honom att engagera sig för skådespelares och teknikers arbetsförhållanden. Han vann kamraternas förtroende, och hamnade i Teaterförbundets ledning, och ordförande för A-kassan. Under denna tid var jag förbundets ordförande och Pelles klokskap var oerhört viktig för mig och andra. Eftersom vi dessutom blev grannar i Midsommarkransen, hände det ofta att vi löste knutar över en stilla öl. Vi löptränade tillsammans och vi gjorde korv till julen. Dessa korvkvällar avslutades alltid med att vi sjöng igenom hela lp:n ”Vietnam är nära”.

Hans omtänksamhet, vänskap och ansvarstagande ledde till att hans sista arbetsår blev som huvudskyddsombud för frilansare på Teaterförbundet. De fasta teatrarna har naturligtvis sina egna skyddsombud. Och de behövs! Man tänker inte ofta på att teatern är en farlig arbetsplats. Vad jag vet är vi som står på scenen de enda som arbetar under hängande last (dekordelar och strålkastare) utan skyddshjälm. 

Pelle gav sig hängivet in och undersökte hur frilansarnas arbetsförhållanden såg ut.

Han stoppade föreställningar där dansare tvingades byta om i lokaler med tio graders värme. Han tittade på film och mediemarknadens inspelningssituation. I den hetsiga och ofta fackföreningsovilliga medievärlden behövdes en Per Flygare.

Vi är många som sörjer och saknar honom. Men alla har lustfyllda minnen att trösta oss med.