Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-05-25 08:09

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/familj/till-minne-per-olov-enquist/

Familj

Till minne: Per Olov Enquist

Som tidigare meddelats har författaren Per Olov Enquist, Vaxholm, avlidit 85 år gammal. Närmast anhöriga är hustrun Gunilla och Mats, Jenny, Lotta, Andreas, Sara med familjer.

”När han skrev var han aldrig rädd, men bara då. ”PO Enquist ville alltid skriva, och skrev nästan alltid. Vi som hade förmånen att vara hans förläggare under de sista decennierna av hans liv och skapande kunde se det på honom, när han dök upp på förlaget, oftast med en av de älskade hundarna i släptåg, i många år var det Pelle. Han kom ofta, han var, mer än nästan någon annan av Norstedts författare, intresserad av hur det gick för förlaget, för de unga författarna, och för oss alla som arbetade där.

När han fick sitt första Augustpris, för ”Livläkarens besök” 1999, vände han sig i sitt tacktal också till oss från förlaget. Det är ingen överdrift att säga att PO Enquist var älskad av sitt förlag.

Han debuterade 1961 med den korta romanen ”Kristallögat”, efter att hans dåvarande förläggare Lasse Bergström mycket artigt hade tackat nej några gånger. PO varnade att han aldrig skulle ge sig och sen skulle det komma romaner, essäsamlingar, dramatik och barnböcker.

Flera av böckerna har bidragit till att forma vår syn på oss själva: ”Legionärerna”, om baltutlämningen; ”Musikanternas uttåg”, om svensk arbetarrörelse; ”Lewis resa”, om väckelserörelsen. Och så den starka självbiografin, ”Ett annat liv”. Att se dem växa fram ur de digra manushögarna har varit vårt privilegium.

PO var också en av få svenska skönlitterära författare som inte bara översattes till många språk, utan som också hade en vidare betydelse i den internationella litterära offentligheten. Särskilt gällde det för Tyskland och de tyska bokläsarna. Kontakten grundlades under en vistelse som stipendiat i Berlin på tidigt 70-tal och efter Astrid Lindgren är det ingen svensk författare som haft en sån ställning i detta världslitteraturens viktigaste land.

I sin sista roman, ”Liknelseboken”, skriver han som om det vore bråttom att sammanfatta allt. ”Vad hade det då varit? En hop böcker och pjäser. Och han själv som ett ormskal som efterlämnats. Var det då bokahopen som var livet?”

Den är också den kärleksroman han alltid velat men aldrig tyckt sig kunna skriva och den bjuder på ett av de viktigaste omkvädena i Per Olov Enquists författarskap: ”Kärleken kan man aldrig förstå. Men vilka vore vi om vi icke försökte.”