Staffan växte upp i det fagra Stocksund, där vi blev klasskamrater 1936. Så började en livslång vänskap med många oförglömliga minnen. Vi hade både skidtävlingar innanför staketet på hans tomt och hopp utför ett brant klippstup! Där var Staffan både snabb och djärv! Ofta hade vi fältslag med tennsoldatsarméer och leksakskanoner på hans vind.

Vi hade täta familjeduster i pingis runt det ojämna matsalsbordet på Bergsgatan i Stockholm. Staffan och jag gick i dansskola och han kämpade med takt och teknik. Ibland brukade vi lattja med att kasta en tennisboll till varandra medan vi sprang runt i cirklar. Bollen fick inte röra marken! Vi spelade också tennis en tid där Staffan energiskt kämpade i svåra lägen. 

I sitt torp i Stora Hult var han alltid noga med att klara av dukning, matlagning och disk utan hjälp från gästerna. Vi bjöd honom på våra familjesamlingar i Stocksund där hela vår familj kunde uppskatta hans behagliga och blygsamma men positiva väsen. Bakom den strikta fasaden fanns lekfullhet och humor på plats och blev väl uppskattad.

Redan i tonåren var Staffan klar på att han ville bli statstjänsteman liksom sin far. Han ansåg det finaste man kunde göra vara att verka för statens bästa och tillse att lagar och förordningar efterlevs. Han var nog ett unikt exempel på en person som alltid vill göra det rätta och aldrig vilja hamna i tvivel härom.

Minnena från Stocksund gick aldrig bort från Staffan. Det var kanske därför som han så generöst kom att donera en del av sin förmögenhet till Danderyds kommun för uppförande av en bronsskulptur i Djursholm. Den åtgärden torde göra att många Danderydsbor länge kommer att minnas Staffan Sprinchorn.