Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-24 07:16

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/familj/till-minne-tage-sundstrom/

Familj

Till minne: Tage Sundström

Tage Sundström, Umeå, har somnat in vid 87 års ålder. Närmast anhöriga är makan Gunnel och barnen AnnaKarin, Pär och Olle med familjer.

Pappa Tage växte upp i byn Bråten i Västmanland. Hans pappa Georg var pastor i baptistkyrkan, men återvände senare till muraryrket som gick i släkten. Tages mamma Elsa, hemmafru med läshuvud, diktade och läste sönernas skolböcker, törstande efter en utbildning hon inte själv hade kunnat få. Senare, efter hennes förtida död, skulle Tage tonsätta sin mammas lyrik.

Förhållandena var enkla. Huset saknade rinnande vatten. Radions nyheter om världskriget hörde man hos grannen.

Efter studentexamen i Köping studerade han matematik, kemi och fysik i Uppsala. Han kom att alltmer vända sig till vetenskapen med de frågor om livet och universum som alltid brann i honom.

I Uppsala träffade han Gunnel. Det blev en kärlek som fortsatte växa livet igenom.

Efter att Tage disputerat i fysik flyttade småbarnsfamiljen 1966 till Umeå där pappa fått ett universitetslektorat. Han var djupt engagerad i sin undervisning i fysik, i miljö- och samhällsfrågor, populärvetenskap och tvärvetenskap. Han var med och byggde upp Forum för tvärvetenskap och Östersjöuniversitetet, utvecklade kurser i det nya ämnet humanekologi, och skrev läromedel som används än i dag.

Det viktigaste i hans liv var dock familjen och vännerna. Det är svårt att tänka sig en mer omtänksam och lojal son, bror, vän, make, svåger, pappa, svärfar och farfar.

De sista åren försvagades pappa gradvis av Parkinsons sjukdom. Ändå blev även de åren goda. Vår mamma Gunnel tog hand om honom med en ofattbar ork. Orden, som han hade älskat, blev svåra att uttala. Men han hittade sätt att göra innerliga uttryck med små medel. Så förblev han ett gott sällskap, med en stark närvaro, även i en stelnande kropp.

Slutet var stillsamt, nästan försynt, på ett sätt som kändes typiskt. Han lämnade som med en viskning: ”Jag går nu. Men oroa er inte för mig. Ha en fortsatt trevlig kväll”.

Han efterlämnar de varmaste av minnen.