Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-22 16:03

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/familj/till-minne-urban-andersson/

Familj

Till minne: Urban Andersson

Poeten och översättaren Urban Andersson, Solna, har avlidit i en ålder av 80 år. Närmast anhöriga är hustrun Lena och barnen Unn och Jenni med familjer.

Urbans första krets var det röda Norrbottens röda hjärta. Hans far var riksdagsman för kommunistpartiet och landstingsråd i Luleå, vän med Hilding Hagberg. Urban gick nattvakt på Norrskensflamman, som ständigt fruktade attentat, och uppträdde som tonåring på partiets kongress. Han sågs nog som en framtidsman.

Hans andra krets var de litterära vännerna i gymnasiet. De umgicks, läste och diskuterade, klassikerna och modernisterna. Ibland höll de Urban sällskap under nattvakten på Flamman. De var hans fria rymd.

Den första kretsen bröt han sig ur med häftigt eftertryck. Vi anade ett brännmärke därifrån som han aldrig blev kvitt. 

Den andra kretsen angav riktningen i hans liv. Han kom till Stockholm, läste litteratur och skrev om Werner Aspenström, mötte Lena (livet ut!) och debuterade med ”En tid under örnar”:

Jag skulle vilja hitta ett annat språk

som att springa nerför trapporna      alla fyra 

slänga upp porten mot gatan

och plötsligt stå där

omgiven av ljus    ansikten   lukter

Och där började vår mer än 50-åriga vänskap.

Urban undervisade på folkhögskolor och var engagerad i föreningen Författarcentrum som arrangerade litterära uppläsningar och möten runt om i landet, dikten och publiken öga mot öga. Han var i många år en profilerad kritiker och debattör i Svenska Dagbladet. Men främst var han poet och översättare. Det var ett fruktbart växelbruk. Urbans minutiösa känsla för språkets mikronivåer – tonfall, rytmer, pauser – kunde tränga de böcker han översatte nära inpå orden, inte minst hos författare som Jon Fosse eller Kjell Askildsen där det outsagda är centralt. 

Och översättandets övning i språklig exakthet har nog satt spår i hans alltmer avskalade poesi. Den söker sig inåt och neråt, allt som inte bottnar slipas bort. Och den öppnar sig mot ett svindlande ljus. Den religiösa mystiken var hans andra brännmärke:

Du som en gång stod tyst intill mig

i en kristallklar dröm

och gav mig tecknet

som jag sedan aldrig glömt

Det namnlösa ”du” som Urbans dikter oupphörligen vänder sig till är kanske också ett ”jag”. Trädet, i en av hans sista dikter, hämtar sitt liv och sin bestämmelse ur mörkret, ur sina egna rötter, och växer till en förebild:

Kraft att grönska

bli den man innerst är