Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-26 11:42

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/familj/till-minne-wanja-potila/

Familj

Till minne: Wanja Potila

Wanja Potila, född Savela, Luleå, har gått bort. Hon blev 79 år. Närmast anhöriga är barnen Hans Potila Strömsnes och Annika Hopplin samt fem barnbarn och ett barnbarnsbarn.

Wanja var näst yngst av sex syskon i en småbrukarfamilj i Matojärvi i Tornedalen. Hennes far försörjde familjen även på annat arbete som fanns att få. I hemmet var modersmålet finska, eller meänkieli som vi säger i dag. När hon började skolan var det förbjudet att tala finska på skoltid, det kunde bli handgriplig tillrättavisning från läraren att ertappas med att tala finska i skolan. Hon fick inte fick utveckla det språk hon växte upp med och hon kom att alltid känna en språklig brist som aldrig blev helt reparerad. Det medförde också att hon kom att inse språkets betydelse för framgång i livet.

Min mor, Wanja, var alltid angelägen att uppmuntra mig till läsning. En uppmuntran och stimulans som i förlängningen ledde till att universitetsstudier var en självklarhet för mig. Studier som hon själv inte tyckte sig ha fått möjlighet till.

Wanja gifte sig 1960 med Hjalmar Potila, tvillingbror till Sigurd som redan var gift med Wanjas storasyster Hanna. Wanja och Hjalmar byggde villa och flyttade till Bärgarstigen 12 i Gammelstad, Luleå, 1967. Där kom de att umgås med grannfamiljer som också hade bakgrund i Tornedalen.

Wanja gick efter grundskolan handelsskola. Hon arbetade först på Postverket, därefter på Fiskeristyrelsen innan hon började på Trafiksäkerhetsverket, senare Vägverket, där hon arbetade fram till sin pensionering.

Wanja värdesatte barndomshemmet i Matojärvi med dess oerhört rika möjligheter till bärplockning; hjortron- och blåbärsplockning. Hon uppskattade också skidåkning och motion. Wanja gladdes mycket åt sina barnbarn. De två yngsta bodde bara nåt kvarter bort.

De sista åren drabbades Wanja, liksom flera av hennes syskon, av alzheimer. Det är ett grymt öde för barn att se en förälder försvinna in i en sådan personlighetsutplånande sjukdom.