Annabelle. Hon kallas så i romanen ”Minns du”, kvinnan som författaren Alice Staffan Beckman beskriver som sin sista stora kärlek. Annabelle som var den kvinna som fick honom att komma ut som transvestit på ålderns höst. Annabelle som egentligen heter något annat och som nu har försvunnit in i demensens dimma. 

– Hon har tappat allt, utom det som är vänt till mig. När jag kommer på besök så väcks hennes kärlek.

De hade varit livskamrater i tio år när Staffan Beckman för första gången tog steget ut ur lägenheten sminkad och klädd i kvinnokläder med Annabelle vid sin sida. 

– Den första halvtimmen när vi gick på trottoaren och höll varandra i handen, så kände jag hur hon vibrerade av nervositet. Och sedan började hon bli förbannad på folk som stirrade, så hon skrek på dem: ”Vad stirrar du på?” Så underbart tog hon mitt parti. 

Flera år tidigare hade de gått tillsammans till en second handbutik i Liljeholmen och Annabelle hjälpte Alice Staffan att köpa en passande bh till honom.

Vad kände du då?

– Berusande lycka. Å andra sidan var min tillit till henne sådan att jag ju inte blev så överraskad att jag föll till golvet. 

– Det handlade inte så mycket om att jag blev lycklig för min klädsel, utan jag var lycklig över oss, att det fanns ett sådant totalt förtroende. 

Det var också då, för nio år sedan, som Staffan Beckman lade till namnet Alice. Alice Staffan Beckman heter han i de offentliga registren numera, men kallar sig bara Alice. 

Han har alltid levt med kvinnor. Han har varit gift fyra gånger och har haft flera andra långa kärleksförhållanden. 1982, i samband med en livskris, började han klä sig i kvinnokläder och sminka sig när han satt och skrev sina böcker, men aldrig offentligt. Som ett författarpersona. 

Påverkade det ditt skrivande? 

– Naturligtvis. Steg för steg fick jag kontakt med sidor hos mig själv som jag inte vetat om. 

Alice Staffan debuterade som författare 1963, och har skrivit cirka 25 romaner, debattböcker samt teaterpjäser.

Han inledde sin karriär som journalist på Svenska Dagbladet 1957. Han blev också reporter på nystartade ”Aktuellt” på tv under ett par år och arbetade som vetenskapsreporter på Dagens Eko på Sveriges Radio. 

Men innan han började på radion åkte han på en årslång resa till Asien och arabvärlden med sin dåvarande hustru. En resa som förändrade hans liv.

– På hemvägen besökte vi ett palestinskt flyktingläger i Jeriko. Det här var 1963 och de hade bott där sedan 1948, i 15 år. De strömmade emot oss när vi kom, de kände sig helt bortglömda och var det också. 

Steg för steg fick jag kontakt med sidor hos mig själv som jag inte vetat om.

Där och då såddes ett frö till hans 35 år långa engagemang för palestiniernas situation och sak. Det stämde överens med att 60-talets vänsterrörelse började växa sig stark.

– Avkoloniseringen i världen pågick som bäst och palestinierna hade börjat organisera sig. 

– Jag reste till Beirut och träffade Ghassan Kanafani, en palestinsk författare och medlem i motståndsrörelsen. Jag skrev flera artiklar om Palestinafrågan, men efter några refuseringar beslöt jag mig för att skriva en bok om det i stället. 

Ett par år tidigare hade Alice Staffan läst Lenins ”Staten och revolutionen”. Han upplevde att Lenins beskrivning av samhället stämde exakt med hans egen uppfattning. 

– Hos palestinska PFLP kom jag på allvar i kontakt med marxism-leninismen. När KPML(r) sedan startade 1970 gick jag med i partiet och har varit r:are sedan dess. Fast i dag heter det Kommunistiska partiet.

Det är du och Sven Wollter?

– Ja, och några till.

Det var först 2010 när Staffan blivit Alice som han började tänka på en pre-Alice. Han fungerade ju som kille när det ”kom till kritan” och har haft många tillitsfulla kärleksrelationer med kvinnor.

Han fann spår i puberteten. När han träffade tjejer visste han inte hur han skulle ”fortsätta”. Och hans tredje roman ”Damen i röd hatt på Epas bar” som kom 1966 handlar om en man som försöker kartlägga en kvinnas liv, utan att hon märker det.

– Det var den för mig okända Alice som gjorde mig till författare, fast det tog lång tid innan jag visste om att hon fanns. I dag ser jag mig som både man och kvinna, som både Alice och Staffan.