Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-16 09:48

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/familj/utan-mig-skulle-familjen-aldrig-ha-satt-foten-pa-operan/

Familj

”Jag har aldrig uppskattat baletten så mycket som nu”

Bild 1 av 3
Foto: Bille Sirén
Bild 2 av 3
Foto: Bille Sirén
Bild 3 av 3 ”Eskapist”, Joakim Adeberg och Oscar Salomonsson.
Foto: Nils-Emil Nylander

I våras prydde Joakim Adeberg affischen för Operans uppsättning av den hyllade dansföreställningen ”Eskapist”. Vem hade trott det när han var tio år? ”Mina klasskamrater visste knappt att killar kunde dansa balett.”

– Här inne är min loge. Eller vår, ska jag säga.

Joakim Adeberg gläntar på dörren. Med utåtpekande tår trippar han in och förbi ett fullsmockat sminkbord. Där ligger tomma kaffemuggar, kläder, ett halvätet bröd, tandkräm, keps, kam och rengöringsmedel huller om buller. Och mitt i den röran: hans plånbok.

Sex dagar i veckan har Joakim Adeberg repetitioner och föreställningar på Operan. Så har det varit sedan han fick fast anställning 2011.

Just i dag övar balettdansarna in ett stycke ur den kommande uppsättningen ”Les Noces”, med musik av Igor Stravinskij. Joakim Adeberg lyfter upp benet på ett räcke och stretchar kroppen.

– Naomi Perlov, som leder oss i dag, är väldigt krävande. Hon vill verkligen att allt sitter.

Han klär på sig för repetition: bara de tunna svarta skorna skvallrar om att han ska dansa.

– Över lag kräver balett mycket fokus. Publiken förväntar ju sig fantastiska föreställningar varje kväll.

Passet börjar, en mezzosopran fyller salen. Joakim och fyra andra dansare greppar var sin docka som föreställer en kvinna i brudklänning. De sträcker ut sina dockor, lutar sina huvuden mot dem, smeker dem, och slungar till sist upp dem i luften.

Omkring tjugo sekunder pågår passagen. En och en halv timme övar de.

Efteråt drar en rödbrusig Joakim Adeberg håret åt sidan.

– Gud, jag höll på att bli galen! Gör man det en gång är det inte jobbigt, men hundra gånger ... då känns det i bålen.

Balettvärlden ställer höga krav på dem som vill göra karriär. Även om man har talang och tränar flitigt redan i ung ålder kan en skada eller psykiska problem krossa drömmen.

Det går att bli balettdansare även med en kropp som avviker från normen, men det är svårare.

Joakim Adeberg smuttar på sin läsk och tar en tugga av banankakan.

– Jag har haft turen att aldrig ha problem med längd eller vikt. Men visst, det här är ett estetiskt yrke som kräver en speciell kropp. Folk kommer inte för att höra oss tala, utan för att se våra kroppar röra sig.

Av just den anledningen får många unga balettdansare tidigt höra att de inte duger, eller att de borde gå ner i vikt. Under auditionen för Kungliga Balettskolan frågades det inte bara om hur lång och tung Joakim var – utan också om hans föräldrars längd och vikt.

Han tycker att kroppshets och ätstörningar är beklagliga aspekter av baletten.

– Det går att bli balettdansare även med en kropp som avviker från normen, men det är svårare.

2008 var Joakim finalist i balettävlingen Prix de Lausanne i Frankrike. Då hade han precis gått ut balettskolan i Stockholm och med sin spensliga kropp framkallade han hurrarop i publiken. Ändå började tävlingen med en besvikelse.

– Mitt under den klassiska dansen såg jag mig själv genom publikens ögon. Jag tappade koncentrationen fullständigt. Då tänkte jag: ”Alla har sett det här, jag kommer aldrig att få jobb.” För ett tag blev jag besatt av minsta lilla fel.

Finalen fortsatte med en modern variation, där Joakim skulle uttrycka ilska och frustration.

– Det passade bra med tanke på hur jag kände mig!

Med sina 30 år tillhör Joakim Adeberg nu de äldre i danskompaniet på Operan. Även om kroppen återhämtar sig långsammare och värker ”mest hela tiden”, medför åldern vissa styrkor.

– Jag tar inte alla smågrejer på stort allvar längre. Vad folk tycker om mig spelar inte lika stor roll längre, vilket är väldigt skönt. Jag har blivit psykiskt starkare och mognare med åren.

– Dessutom vet jag att jag inte har många år kvar som dansare. Jag har aldrig uppskattat baletten så mycket som nu.

Så har han inte alltid känt. Efter att ha jobbat vid Les Ballets de Monte-Carlo i Monaco 2015 kände Joakim ingen lust längre. Han började plugga juridik i stället, något han fortfarande håller på med vid sidan av dansen. Först två år senare gjorde han comeback. Balett var trots allt hans passion.

Att den Spångafödda Joakim Adeberg skulle bli balettdansare stod inte skrivet i stjärnorna. I fjärde klass nämnde en kompis att hans pappa var lärare på Balettskolan, och att han skulle söka dit. Joakim hängde med – och kom in.

– Typ alla andra i Bromma spelade hockey, fotboll eller tennis. Så när klasskamraterna frågade vilken skola jag skulle byta till sa jag bara att jag skulle ”in till stan”.

Han ser sig själv som det svarta fåret i familjen där hans bröder är ekonomer.

– Om jag inte hade blivit balettdansare skulle min familj nog aldrig ha satt foten på Operan.