Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-13 06:47

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/familj/varburgarna-varmer-publiken/

Familj

Vårburgarna värmer publiken

02:08. Vårburgarna föddes för 30 år sedan på Vårbergs dagcenter som en studiecirkel i Studieförbundet Vuxenskolans regi. Och har hållit på sedan dess.

”Musik är glädje”, säger sångaren i Vårburgarna. Efter att ha varit på en repetition med bandet – där medlemmarna har funktionsvariationer – så kan man bara hålla med.

Det är en novembergrå fredag i oktober. Kulturskolans lokaler i Bredäng är än så länge tomma och tysta.

Först kommer Magnus Flink. Han spelar synt och sjunger. Terno Hagert gör entré så att det hörs.

– Nu blir det rock’n’roll, ropar han, tar av sig Hammarbyhalsduken och snor en kanelsnäcka.

– Ta inte för många, de ska räcka till alla, manar Clas Gustavsson och bjuder på kaffe.

När jag frågar vad Terno spelar svarar Magnus snabbt i hans ställe:

– Han sjunger och är cool!

Alla skrattar.

Så kommer de, en efter en, från olika delar av stan, alla medlemmarna i bandet Vårburgarna. Sätter sig kring det runda bordet, fikar, gafflar och skämtar. Varje fredag förmiddag repar de här. Just denna fredag är lite extra viktig, i morgon ska de spela inför publik på Ungdomens hus i Älvsjö.

Vårburgarna föddes för 30 år sedan på Vårbergs dagcenter som en studiecirkel i Studieförbundet Vuxenskolans regi. Och har hållit på sedan dess. I dag består bandet av tio medlemmar varav två är cirkelledarna Clas Gustavsson och Petri Tuulik.

Hans Öhlin och Daniel Söderblom har varit med från början. Hans kallas ”Tempelriddaren” eftersom han spelar tempelblock, slaginstrumentet som har blivit något av bandets signum. Hans gillar Kiss och att måla. Det är han som har designat texten ”Vårburgarna” på t-tröjorna som bandet har när det uppträder. Under namnet finns ett trumset som bandets trummis Daniel Söderblom har ritat.

– När jag var 5 år trummade jag på en Oboyburk med gummilock som vi hade pengar i. Nu har jag ett trumset med hörlurar, berättar Daniel.

Bandet försöker göra två spelningar för publik per termin, men det är mycket som ska klaffa. Ofta hänger det på människors goda vilja. Bland annat brukar personalen på Ålgryte dagliga verksamhet, där flera av medlemmarna arbetar, hjälpa till att köra instrumenten. Men det är mödan värt.

Bakre raden från vänster: Hans Öhlin, tempelblock, Terno Hagert, sång, Clas Gustavsson, bas, Daniel Söderblom, trummor, (sittande) Menelik Elfine, congas, Petri Tuulik, gitarr och sång.Främre raden: Magnus Flink, synt, Evelina Lundberg, sång och tamburin, Christian Witting, leadsång, Muhammad Sulaiman, elpiano. Foto: Fredrik Funck

– Det händer något när de kommer upp på scenen, när de står där med mikrofonerna framför sig, säger Clas. Det är häftigt att få vara med om.

– Publiken har svårt att värja sig mot den glädje som bandet sprider, säger Petri, och berättar att Vårburgarna för två år sedan uppträdde för 2.500 åhörare på Waterfront.

Då var Muhammad Sulaiman ny i bandet och i Sverige. Han talade knappt någon svenska men där på scenen på Waterfront lämnade han pianot, tog mikrofonen och sjöng smäktande på kurdiska inför alla människor. Sedan dess är Muhammads sång ett givet inslag.

– Det är fantastiskt att se honom. Vi vet inte vad han sjunger om men vi tror att det handlar om kärlek och dans, säger Clas.

Annars är det Christian Witting som är leadsinger.

Är det svårt att komma i håg texterna?

– Nej. Jag övar hemma, säger Christian.

Vad händer om du sjunger fel?

– Ingenting. Jag bara fortsätter.

Evelina Lundberg är den enda tjejen i bandet. I dag är hennes födelsedag och hon glittrar från topp till tå. Bandtröjan är gömd bakom paljetter.

– Då måste vi sjunga för dig sen, säger Clas. Ska vi sjunga ”Ja må hon leva” i discotappning eller reggae?

Evelina föredrar dansband och schlager. Favoritlåten är ”La dolce vita”.

Vårburgarnas repertoar består av covers, svenska och engelska. Till en början var det mycket reggae, trummisen Daniel älskar gunget, men nu har rocken fått allt större plats. Men genrerna blandas friskt. Många smakriktningar ska samsas och det gäller att lära sig kompromissa.

– Alla får komma med förslag på låtar, berättar Petri. För ett tag sedan ville någon att vi skulle spela ”Funky town”. Jag sa först nej, jag trodde inte att det skulle funka eftersom originalet är så elektroniskt och svårt att översätta till vår organiska sättning. Men det gick.

Demokrati. Solidaritet. Självkänsla. Stora ord, men det är just vad ”vårburgarna” tränar på genom musiken.

–Ska det vara klister på ”Stanna hos dig”? undrar Magnus lite oroligt inför genrepet.

– Ja, svarar Clas och förklarar. Vi säger att det finns tre sätt att spela på synten: ”Björnklister”, då håller man ned ackorden hårt hela tiden, är det bara ”klister” så är man lite lättare på handen men ändå stadig och ”bumpaberra” då man studsar på tangenterna.

Påsen med kanelsnäckor är tom. ”Nu repar vi!” ropar någon.

Vårburgarna sträcker armarna i luften och jublar. Sedan ger de järnet i replokalen.

 

Läs fler DN gratulerar-texter här, till exempel intervjun med Mats Melin, känd från Ica-reklamen och Glada Hudik-teatern.