William Ruckelshaus var en republikan av ett slag som det numera är ont om i det repub­likanska partiet i USA, en man som satte lojalitet mot författningen, lag och rätt före lojalitet mot sin högste chef, det egna partiet och egenintresset.

Han ledde vid två tillfällen EPA (Environmental protection agency), den amerikanska motsvarigheten till Naturvårdsverket, första gången 1970–73 under president Nixon, då han byggde upp den nyinrättade organisationen, och andra gången 1983–85 under president Ronald Reagan. I denna egenskap genomförde han kraftfulla åtgärder mot luft- och vattenföroreningar, och han var väl sedd även av miljörörelsen i USA. Hans kanske viktigaste insats i EPA var att förbjuda insektsbekämpningsmedlet DDT.

Men William Ruckelshaus blev mest känd för sin roll i den så kallade ”lördagskvällsmassakern” den 20 oktober 1973.

Efter sin första period på EPA utsågs han 1973 först till chef för FBI och några månader senare till biträdande justitieminister. Nixon pressades vid denna tid allt hårdare av utredningar i domstolar och kongressen om mörkläggningen av inbrottet i demokraternas partihögkvarter i Watergatekomplexet i Washington i maj 1972.

Flera nära medarbetare till Nixon hade tvingats lämna Vita huset och ställts inför rätta och i senatens särskilda Watergateutskott avslöjades allt fler detaljer om Vita husets inblandning i diverse politiska skumraskaffärer. Utnämningen av Ruckelshaus – som ofta kallades ”Mr Clean” – sågs som ett försök av Nixon att bygga upp förtroendet i kongressen och bland allmänheten.

William Ruckelshaus blev mest känd för sin roll i den så kallade ”lördagskvällsmassakern” den 20 oktober 1973.

Men i oktober 1973 gick den särskilde Watergate-utredaren Archibald Cox till domstol för att få tillgång till nio bandinspelningar av presidentens samtal med olika medarbetare i Vita huset dagarna efter Watergateinbrottet. Nixon vägrade att lämna ut banden – och beordrade först sin justitieminister Elliot Richardson och sedan sin biträdande justitieminister Ruckelshaus att avskeda Cox.

Både Richardson och Ruckelshaus vägrade att genomföra presidentens order; de valde att i stället avgå från sina poster. Cox blev ändå avskedad, men Nixon utsattes snabbt för omfattande kritik och protester för sitt agerande. Tio dagar senare inledde representanthusets juridiska utskott riksrättsprocessen mot presidenten.

Så småningom offentliggjordes de omtvistade bandinspelningarna. Det visade sig att några av dem innehöll bevis för att Nixon själv var djupt inblandad i Watergateskandalen. Han avgick som president i augusti 1974.

I ett inlägg i Washington Post i augusti förra året skrev Ruckelshaus att lördagskvällsmassakern inte bara var början till slutet på Nixons presidentskap utan att ”den påskyndade också den våg av politisk cynism och misstro mot vår regering som vi fortfarande lever med”.

”Ett tecken på detta är att vi nu har en president som aldrig kommer att erkänna en lögn och en kongress som alltför ofta för fram endast en partisk version av sanningen.”

Nixon föll för att han inte respekterade rättsordningen, skrev Ruckelshaus, ”och det är svårt att inse att vi 45 år senare kanske står inför ännu en förödande attack mot vår demokrati”.

William Ruckelshaus var republikan i hela sitt liv, men han var alltså ytterst besviken över utvecklingen i det repub­likanska partiet och USA under senare tid. I valet 2008 stödde han inte republikanen John McCain utan demokraten Barack Obama och i valet 2016 demokraten Hillary Clinton, inte republikanen Donald Trump.

”Det fanns inget annat alternativ.”