Klockan 10.00 onsdag morgon förvandlas till fredagskväll när Sergio Molina kommer in i gymsalen. Det spelar ingen roll om vi var småfrusna eller skitsura när vi klev in. I samma stund som vi börjar härma hans zumba-moves blir vi strålande, sexiga salsadivor.

– Professionell dans är att dansa för människor, men zumba är att dansa med människor. Jag ser alla röra sig tillsammans med mig och bli lika svettiga och glada som jag i stället för att sitta och vänta tills jag är klar och sedan applådera något som jag har haft prestationsångest över, säger han.

Zumbainstruktören Sergio Molina föddes för 35 år sedan i Kubas tredje största stad, Camagüey. Huset som han växte upp var bara 4x4 meter stort.

– Där hade vi köket, sängen, allt. Vi bodde fyra personer där: min syster, mamma, systerdotter och jag.

Så småningom fick familjen även grannhuset och därmed dubbelt så många kvadratmeter.

– Men jag sov ändå i mammas säng tills jag var 27 och flyttade till Sverige. Det kan ni skriva. Jag är glad att jag tog vara på tiden med henne medan jag kunde för hon dog två år efter att jag hade kommit hit.

Sergio Molinas mamma var tvungen att sluta skolan när hon var 9 år. Resten av sitt liv arbetade hon och under hela hans uppväxt försörjde hon familjen genom att tvätta åt andra i hemmet.

– Tänk er en stor, strong, svart kvinna. Hon brukade säga: ”Jag var smal som du när jag var yngre, men nu är jag stark.” Inte tjock. Stark, skrattar Sergio Molina.

Han älskade att vara barn på Kuba. Alla kvarterets ungar samlades på gatan, de kunde vara ute timmar i sträck.

– Mina vänner från den tiden säger att det aldrig var någon idé att fråga mig: ”Vad ska vi leka?”, eftersom jag alltid svarade: ”Karneval!” Vi var fem i min ålder. Tre av oss blev dansare. Det är Kuba, många har känslor för dansen, men jag tror att mina var de starkaste.

År 2007 var det karneval på riktigt i Camagüey. Stora artister skulle komma till stan och där skulle finnas en gay-gata. I stället för att plugga till sina slutprov på universitetet sökte Sergio Molina ett dansjobb – och fick det. Han firade i barerna på gay-gatan och familjen fick veta.

– Mamma grät mycket. Hon var rädd att jag inte skulle få det lätt. Men hon har alltid stöttat mig.

Så en dag träffade Sergio Molina en svensk man på besök i Havanna och i november 2011 bytte han världsdel för kärlekens skull. Han landade på Arlanda och gick ut i ankomsthallen där glada människor välkomnade sina anhöriga med blommor och kramar.

– Jag tog Arlanda express till Stockholm och det kändes fortfarande okej. Men i tunnelbanan såg alla allvarliga och ledsna ut i svarta kläder och långa jackor. Den sortens kläder finns bara i Draculafilmer på Kuba, där har man i stället alltid något kort och tunt med så mycket färg som möjligt.

Första tiden i Sverige vågade Sergio Molina inte gå ut. Människorna mötte honom med stängda ansikten och han trodde att alla hatade honom.

– Jag är svart, invandrare och gay. Jag har hela ”hat-paketet”.

Men efter en tid började han på svenska för invandrare, lärde sig grundfraserna och fick kontakt med folk i huset där han bodde. I källaren fanns en samlingslokal med speglar där han körde gratis dansklasser för grannarna.

Moderns död blev ett hårt slag och en stor sorg. När Sergio Molina kom tillbaka från begravningen på Kuba sjönk han ner i en depression.

– Jag ville inte ens stiga upp ur sängen.

Hans sambo betalade drop-in-klasser i zumba för att muntra upp honom, och så småningom en instruktörsutbildning. Det blev snart ett heltidsjobb. I dag leder Sergio Molina också dansresor till Kuba. Han älskar sitt gamla hemland av hela sitt hjärta men som det känns nu vill han bo kvar i Sverige resten av sitt liv.

– Det är mycket som är nödvändigt för människor som inte fungerar på Kuba. Systemet är byråkratiskt och korrupt. Det talas fint, men det blir aldrig något gjort.

Paradoxalt nog tror Sergio Molina att bristerna i landet gör invånarna till bättre människor eftersom nödtorften för samman folket.

– Man delar mat, elektricitet, cykel, allt möjligt. Även glädjen.

I Sverige är individerna mer självständiga, människor behöver inte varandra lika mycket, menar han. Glädjen i att få hjälp, och i att känna att man själv hjälper andra, upplever Sergio Molina inte lika ofta sedan han flyttade hit.

– Bara när jag kör mina klasser, för då ser jag att människor verkligen vill vara glada och att jag kan ge dem det. Det är det bästa jag kan göra, det är mitt kubanska bidrag till Sverige.