Bildreportage: ”Ett skolboksexempel på etnisk rensning”

Läs Torbjörn Peterssons reportage från Bangladesh

1. VITTNESMÅLEN
Kvinnorna berättar i korta, stötvis formulerade meningar.
Mellan varje mening fylls tomrummet av ångestladdad andhämtning.
  Blickarna är tomma. Tonläget lågt. Vissa meningar nästan viskas fram.
En av mina frågor ställs aldrig, jag klarar inte av att formulera den högt.
Frågan ekar fortfarande i mitt huvud:
Varför gråter du inte?
Kanske skulle jag inte klara av att höra svaret.

Montas, 30 år. Byn Tulatoli.
Montas såg på när hennes man och tre söner dödades med kniv.
Sedan tvingades hon och hennes sjuåriga dotter Rasia ta av sig alla sina kläder. Montas blev slagen med träpåk i huvudet och på brösten. Rasia blev knivskuren i huvudet.
Kvinnor och barn delades in i grupper och fördes in i hus. Montas våldtogs, slogs medvetslös och lämnades liggande i huset som sattes i brand. Rasia väckte sin mamma och de lyckades ta sig ut ur det brinnande huset och fly. Montas var svårt brännskadad och blev buren under delar av flykten.
I flyktinglägret i Bangladesh har hon inget tält, ingen kastrull, och ber oss om mat till dottern Rasia. Underlivet värker fortfarande.

Roshida, 22 år. Byn Tulatoli.
Roshidas 28 dagar gamla son slogs ihjäl med träpåk i hennes famn.
Sedan fördes hon till ett hus med några andra kvinnor från byn.
När dörren stängts blev hon knivskuren i halsen och i magen.
Hon våldtogs och lämnades medvetslös i en stor blodpöl.

Shafika, 18 år. Byn Tulatoli.
Soldater tvingade av henne kläderna.
Alla kvinnor blev indelade i grupper.
Hon stängdes in i ett hus och blev bunden.
Sex män från armén var inne i samma hus.
De var sex kvinnor och tre barn i huset.
”Vad de ville göra med mig, det gjorde de. Mer vill jag inte säga”, berättar Shafika.

Senuwara, 35 år. Byn Dongbai.
Buddistextremister och soldater från armén kom till byn den 29 augusti.
Senuwara bands på tre ställen på kroppen.
Hon tvingades se på när hennes man torterades.
Hon såg när en av hennes söner dödades.
I huset fanns tre militärer och sex buddistextremister.
Hon vet att tre av männen våldtog henne, sedan minns hon inte mer. Senuwara var gravid i åttonde månaden. När hon vaknade efter våldtäkten hade hon förlorat sitt foster.
Hela byn, 1500 bostadshus, sattes i brand.
Senuwara var inte vid medvetande under flykten men har fått berättat att hon blev buren av sin morbror och en son hela vägen till Bangladesh.
Det kommer fortfarande blod i urinen och underlivet smärtar.

2. VID GRÄNSEN
Vyn över risfälten är bländande vacker. Ljusgröna strån vajar i en lätt bris. Där risfälten slutar och bergen tar vid ligger gränsen mot Burma.
Intill gränsen mellan Burma och  Bangladesh har det samlats 10 000-tals människor på flykt från militärens offensiv. De är rohingyer, en icke önskvärd muslimsk folkgrupp i Burma.

Vissa dagar har den bangladeshiska militären order att ”hålla tillbaka” flyktingströmmen.
  ”Håll-tillbaka-strategi i dag”, förklarar en anonym bangladeshisk militär för oss när vi en regnig dag spanar ut över ett tomt risfält.

3. LERIG VANDRING MOT OKÄNT MÅL
Några dagar senare har militären fått order om att tillfälligt öppna gränsen vid Anjumanpara och vi ger oss långt ut på risfältet och hamnar mitt i en strid ström av människor. Den leriga stigen är omgiven av knähögt vatten med djup dyig botten. Enda sättet att röra sig framåt är att gå på led, en efter en på rad.

När vi intervjuar någon av dem stannar hela raden av människor upp. Få orkar vada i gyttjan som omger stigen. De beskriver hur länge de svultit i sin by (ofta mellan en och två veckor), vad som skett i byn (skildringar från helvetet), och hur länge de varit på flykt (4–12 dagar). När vi frågar vad de flyr till, vad som väntar dem i Bangladesh, skakar de på huvudet. De vet inte. Varje samtal avslutas med att de pekar på sin mage, och pekar på sin mun. De frågar efter mat.

4. NATTLÄGER PÅ STRANDEN
Flykten från Burma till Bangladesh sker antingen över land eller över hav. Vid Shah Porir Dwip finns en vattenpassage där båtar i skydd av nattens mörker fraktar människor i nöd. För att ha möjlighet att skildra båtarnas ankomst till Bangladesh bestämmer vi oss för att tillbringa natten på stranden.

  Stranden är oerhört vacker. Barn till lokala fiskare leker i lågvattnet. Det framstår som en idyll, en paradisstrand. Om några timmar kommer dessa vatten kräva över trettio människors liv.

Vi enas om att sova i skift och turas om att hålla utkik mot havet. Min DN-kollega Torbjörn hittar ett litet skjul där han somnar sittandes i en plaststol. Mitt eget sovpass förlägger jag till strandkanten. Jag lägger mig raklång på sanden, drar en poncho över mig som täcke och lägger en handduk över ansiktet som skydd mot blåsten.
”Hallå! Hallå! HALLÅ!” Jag väcks vid fyratiden av att två poliser från kustbevakningen lutar sig över mig med bekymrade blickar. ”Är du okej?” frågar de oroligt. ”Hur är din matsituation?”
När jag förklarat vem jag är och vad jag gör där skrattar de förläget. De trodde jag var en rohingyer som flytt och blivit kvar på stranden. De berättar att det inte kommer någon båt i natt. ”Varför då?” frågar jag.
”Båten sjönk”, säger de kort och vänder blickarna mot horisonten.

5. DE DOG PÅ FLYKT
De var så glada när de gick ombord på båten, berättar de med entonig röst. De hade varit på flykt till fots i åtta dagar nästan helt utan mat. Den lilla mat de hade gav de till barnen. I två dagar hade de väntat på en strand för att komma med en båt till Bangladesh. När båten fylldes med fler och fler flyende blev de tveksamma men fick höra att det inte skulle vara någon fara.
I vanliga fall tar båten cirka tjugo passagerare. När båten lämnade Burma var det ungefär fyrtio personer ombord. Efter en halvtimme till sjöss började vågorna slå in över den låga relingen.

Mer än trettio personer drunknar denna natt i Shah Porir Dwip. Det är en tragedi som upprepar sig. Enligt kustbevakningen förliser en båt med flyktingar nästan varje vecka.
Sayed Hussain, längst till höger på bilden är en av tre överlevande. Han har simmat omkring i det strömma vattnet i över tre timmar när kustbevakningen lyfter upp honom i sin båt och tar honom till piren på Bangladeshisk mark. Sayeds fru och tre barn, två, tre och sju år gamla, var också ombord på båten. Alla fyra saknas.
Sayeds Hussains sjuåriga son hittas senare på morgonen livlös i vattnet och begravs samma förmiddag.

6. LÄGRET I BANGLADESH
Det som tidigare var skog är nu ett gigantiskt område av lerslätt och enkla tält byggda av svarta plastskynken och bamburör.
Det saknas rent vatten. Det saknas mat. Det saknas mediciner.
Hjälporganisationer vi talar med arbetar febrilt med att sätta upp fältsjukhus, få i gång vaccinationsprogram mot kolera och få bukt med diarréer.

I lägret Balukhali fastnar vår bil mitt i ett högljutt folkhav av köande flyktingar. Hjälparbetare försöker lugna folkmassan för att undvika att panik utbryter. Det misslyckas. När två kartonger blir synliga upplöses kön och alla rusar fram, klättrar på varandra för att nå fram med en hand.
När två kexpaket blir synliga förvrids en liten flickas ansikte och hon får rovdjurslika drag. Efter några sekunder är de två kartongerna uppslitna och kexen borta. Hundratalet hungriga människor riktar om blicken mot nästa lastbilsflak.
Ljudet av hackor styr våra steg upp mot toppen av en av kullarna i lägret Palongkhali. Väl uppe på toppen av det leriga berget ser vi hur några män gräver en grund och försöker förankra bamburör. Deras moské i Burma brändes ner av militären. Nu håller de bönestunderna på toppen av en lerhög. För en vecka sedan påbörjade de bygget av en ny moské. När de ber och blickar ut över landskapet ser de flyktingläger så långt ögat når. Där bergen tar vid ligger Burma. Dit hoppas de kunna återvända.

7. ATT ALDRIG FÅ GLÖMMA
Senuwara från byn Dongbai som förlorade sitt barn efter våldtäkten fick varken begrava sitt förlorade foster eller sin son som mördades inför hennes ögon. Hennes man blev invalid av tortyren.
När vi möter henne i flyktinglägret Batukhali berättar hon om livet i Burma.
”Vi hade ett nytt tvåvåningshus, vi hade kor och odlingsfält. Nu bor vi i ett skjul som är sämre än de hus vi hade för våra djur.
Hur mår du nu? frågar vi.
”Jag tänker på vad som hände dygnet runt: när jag ska äta, när jag ska gå på toaletten. Värst var att se min son dödas framför mig. När kroppen värker kommer minnet av honom tillbaka och jag påminns om att jag aldrig får glömma honom.