Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-01-17 18:05

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/insandare/aganderatten-maste-kunna-ifragasattas/

INSÄNDARE

Insändare. ”Äganderätten måste kunna ifrågasättas”

Är det rimligt att enskilda personer ska kunna äga och förfoga över denna natur och göra vad de vill med den? undrar insändarskribenten.
Är det rimligt att enskilda personer ska kunna äga och förfoga över denna natur och göra vad de vill med den? undrar insändarskribenten. Foto: Anders Good/TT

INSÄNDARE. Privat ägande är något historiskt nytt och hänger ihop med industrikapitalismen. Vi bör inte göra ägandet till något heligt, varken den privata eller gemensamma egendomen. Var gränserna går måste alltid kunna diskuteras, skriver Per Sundgren.

Detta är en insändare i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Den privata äganderätten har blivit något heligt i vårt samhälle. Så fort någon ifrågasätter denna äganderätt kommer anklagelser om socialism och diktatur. Jag talar inte cykeln, bilen, båten, villan eller sommarstugan, utan om stora markområden och stora privata företag med många anställda.

Sådant privat ägande är något historiskt nytt och hänger ihop med den industrikapitalism som under 1800- och 1900-talet gjorde Västeuropa och USA till världens ledande ekonomier. För inte så länge sedan var det vanligt att vi ägde tillsammans.

När det gäller ägandet finns uppenbarligen inget som är mer naturligt än något annat. Det är vi som avgör vad som utgör äganderätten, om den ska vara privat eller gemensam, och hur den eventuellt ska begränsas.

Låt mig med några exempel visa på komplexiteten i frågan.

När slaveriet förbjöds kompenserades slavägarna för den ekonomiska förlust de gjorde. Av den privata äganderätten följde att slavarna hade ett ekonomiskt värde som var mycket viktigare än människovärdet.

När de europeiska staterna koloniserade och lade under sig Amerika, Afrika och Asien kunde detta ske med stöd av den privata äganderätt som inte gällde för indianer, afrikaner och asiater. Deras äganderätt kränktes grovt.

Vi är i dag cirka 8 miljarder människor på jorden. De flesta äger mycket litet. Sedan finns det en liten minoritet som äger stora landområden, skogar, ängar, sjöar, berg och dalar, helt enkelt den natur vi alla är beroende av. Hur gick det till när marken fördelades? Varför blev vi utan, kan flertalet fråga sig.

Vi är ju alla beroende av naturen som förser oss med de nödvändiga livsbetingelserna, maten, dricksvattnet, syret vi andas och mångfalden av växt- och djurarter. Är det rimligt att enskilda personer ska kunna äga och förfoga över denna natur och göra vad de vill med den?

I Sverige har vi allemansrätten som ger oss alla rätt att röra oss fritt i skogen, slå upp vårt tält och plocka bär. Det hade varit en brottslig handling i de flesta länder, men det visar att inskränkningar i den privata äganderätten kan ha ett stort folkligt stöd. Kanske kan man rent av säga att vi alla är med och har del i ägandet.

Att den som brukar jorden äger den tycker nog många är rimligt. Det blir allt vanligare att även de som brukar jorden måste betala en annan ägare för att få bruka den. Är det rimligt? Denne ägare av jordbruksmark, som alltså inte själv brukar marken, kan också äga mark i samhällen som växer.

När nya bostadsområden behöver byggas kan plötsligt den mark som behövs för nya bostäder och andra samhällsbyggen bli mycket värdefull utan att markägaren gjort någonting. Är det rimligt att det ökade värdet tillfaller ägaren? Plötsligt upptäcker markägaren att det finns värdefulla tillgångar, mineraler och olja, på eller under hans mark. Ingår rätten att exploatera i äganderätten? Ska dessa värden i så fall tillfalla ägaren?

Duktiga forskare som fått sin skolgång och forskarutbildning betald av samhället lyckas forska fram livsviktiga mediciner. Är det rimligt att de ska kunna få hela vinsten av upptäckten om den framgångsrikt kommersialiseras? Om medicinen dessutom kan rädda livet på många människor, är det då rimligt att ett patent ska kunna förhindra att den sprids till fattiga människor?

Några få privata aktieägare kan äga och kontrollera företag med tusentals anställda, besluta att lägga ned eller sälja företaget, medan de anställda som är experter på tillverkningen och helt beroende av företaget för sin försörjning, inte har något att säga till om när avgörande beslut fattas. Varför ska aktieägare som kanske aldrig satt sin fot i företaget ha större makt än tusentals anställda?

Min slutsats är att vi inte bör göra ägandet till något heligt, varken den privata eller gemensamma egendomen. Vad som är den lämpliga balansen och var gränserna går måste alltid kunna diskuteras utan tvärsäkra låsningar.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt