Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-05-26 20:22

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/insandare/allvarligt-fel-med-socialtjanstens-utredningar-av-barn/

Insändare

Insändare. Svar: ”Allvarligt fel med socialtjänstens barnutredningar”

Foto: Gorm Kallestad/TT

SVAR PÅ INSÄNDARE. Alltför ofta ser man att en enda socialsekreterares initiala uppfattning upprepas okritiskt i polisens, åklagares och domstolars bedömningar. Något är allvarligt fel i socialtjänstens utredningsverksamhet, skriver Jan Björklund, utredare i vårdnadsfrågor.

I ett svar (23 april 2020) på en insändare (21 april) av Denise Lagercrantz om fallet med omhändertagna barn som Lilla hjärtat som DN rapporterat om – där även jag tidigare skrivit ett svar (22 april) – omnämner Victoria Karlemalm ”vissa advokater, jurister och allsköns övriga” som erbjuder sina tjänster till föräldrar som känner sig förorättade av socialtjänsten, vars etik kan ifrågasättas.

Jag håller med om att kvaliteten på dessa tjänster kan variera. Men det finns ett skäl till att dessa tjänster efterfrågas. Det är inget nöje att sitta med vuxna människor, som gråter därför att de har fått en utredning i sin hand, som de upplever som en fullständigt förvrängd bild av verkligheten.

Ofta har en förälder gått till socialtjänsten i fullt förtroende för att de skulle komma till en objektiv, saklig myndighet som skulle göra en kompetent bedömning. Det är ingen överdrift att säga att följderna av det mötet alltför ofta är en personlig tragedi med psykisk ohälsa och ekonomiska problem som följd.

Såväl Rebecca Fyhr (23 april) som Yvonne Ahlström (22 april) skriver att socialtjänsten ska arbeta utifrån barnets bästa. Men det innebär inte att de faktiskt gör det. Alltför ofta ser man utredningar som i första stycket nämner barnets bästa för att sedan övergå till att bli en plädering för den ena föräldern.

Vikten av ett vetenskapligt förhållningssätt nämns av både Yvonne Ahlström och Kathrin Dohse (21 april). Kathrin Dohse nämner docent Bo Edvardssons mångåriga arbete med att uppmärksamma behovet av en utredningsmetodik för socialtjänsten på fastare vetenskaplig grund. I dag finns det emellertid en övertro inom socialtjänsten på att de redan arbetar vetenskapligt.

Yvonne Ahlström nämner konceptet barns behov i centrum (BBIC), som hon hävdar är baserat på forskning och vetenskap. Men BBIC är framför allt en uppsättning rubriker. Under dessa rubriker kan man se att utredare skriver in nästan vad som helst.

Vetenskaplighet är ingenting märkligt. När man går till en läkare eller en bilmekaniker möts man av en felsökningsprocess, som bygger på ett vetenskapligt tänkande.

Den ena möjliga faktorn efter den andra gås igenom – från den mest sannolika till allt ovanligare diagnoser. Det går att följa den processen, och den kan redovisas på ett klart, intellektuell hederligt sätt. Så brukar det sällan vara i socialtjänstens utredningar.

I vårdnadsutredningar kan man bara undantagsvis se handbokens grundläggande vetenskapliga krav uppfyllas, nämligen att utredaren ska använda alternativa hypoteser. I stället brukar sådana utredningar vara skrivna i ett svartvitt perspektiv där föräldrarna delas upp i en god och en dålig.

Hur myt och verklighet skiljer sig åt illustreras också på ett annat sätt i Fyhrs och Ahlströms inlägg. Fyhr skriver att socialtjänsten inte bedriver brottsutredningar, medan Ahlström skriver att socialtjänstens utredningar inte handlar om rätt och fel som i brottmål. Då undviker de en brännande fråga, nämligen socialtjänstens informella roll i brottmål rörande övergrepp mot barn.

Jag har sett exempel på hur förundersökningskungörelsen upphävs genom att socialtjänst och polis går ihop i förundersökningar gällande övergrepp mot barn. Man kan till och med se att socialtjänstens uppfattning av skuldfrågan genomsyrar polisens arbete. Tyvärr har jag flera gånger tvingats dra slutsatsen att resultatet blivit att den skyldige fått gå fri och anmälaren har satts dit.

Något är allvarligt fel i socialtjänstens utredningsverksamhet. Alltför ofta ser man att en enda socialsekreterares initiala uppfattning upprepas okritiskt i alla följande utredningar och följer med in i polisens, åklagares och domstolars bedömningar.

Jag delar Denise Lagercrantz uppfattning i hennes andra inlägg (21 april) att socialsekreterarnas utbildning är otillräcklig för arbetsuppgifterna. Ofta kräver den problematik som ska utredas en betydligt större psykologisk kompetens. Men då räcker det inte med bokkunskaper, utan det krävs klinisk erfarenhet.

Min erfarenhet av terapeuter anställda vid socialförvaltningen ger inte mersmak. Snarare borde det finnas större möjligheter att anlita externa experter.

I ett tredje inlägg (3 maj) lyfter Lagercrantz fram en annan aspekt, nämligen den yrkeskultur som tillåter osakliga och godtyckliga utredningar. Den är till stor del en styrningsfråga.

En stor del av socialnämnderna har anammat en myt om att de inte får gå in i enskilda ärenden. Men hur ska de då någonsin få reda på hur arbetet bedrivs i praktiken? Hur ska de i så fall någonsin kunna utkräva ansvar av en anställd? Dessutom har Justitieombudsmannen i ett uttalande kommit fram till att socialtjänstens bedömningar inte är åtkomliga för JO:s granskning.

Det finns ett allvarligt systemfel i socialtjänstens utredningsverksamhet, som har sitt ursprung i luddig lagstiftning och i politikernas önskan att tilldela socialtjänsten alltfler uppgifter utan att ta reda på hur arbetet går till i praktiken. Resultatet är en utbredd kultur i socialtjänsten där tjänstemännens godtyckliga handläggning passivt accepteras av politikerna.

Jag vill gärna tolka Tanja Kallinens svar (4 maj) på kritiken mot socialsekreterarnas arbete som en röst för de samvetsgranna och engagerade utredare som finns. Jag kan hålla med henne så tillvida att jag, till skillnad från Denise Lagercrantz, bland de hundratals utredningar jag läst kan erinra mig en och annan som var gjord på ett sakligt och professionellt sätt och som kom fram till en god lösning för barnet.

När vi diskuterar socialtjänstens problem och deras lösningar är det viktigt att fundera över hur en bättre yrkeskultur i socialtjänsten ska främjas. Det behövs en mer aktiv styrning, som premierar goda exempel och som kan beivra de rättsövergrepp som inträffar.

Förslaget till en ny socialtjänstlag, som inom kort ska presenteras av utredningen ”Framtidens socialtjänst”, förväntas emellertid försvaga den politiska styrningen och ge ökade befogenheter åt socialtjänstemännen, samtidigt som arbetet med ett utökat tjänstemannaansvar släpar efter i riksdagen. Det finns därför anledning att återkomma till dessa frågor.