Kyla och ytlighet genomsyrar allt mer av vardagslivet. Offentliga platser upplevs som opersonliga. Det är i förlängningen inte hälsosamt ur mentalhygienisk synvinkel för någon, varken ung eller gammal. Många individer känner sig fullkomligt förfrämligade och vantrivs i kulturen.

Vad människans psykiska välbefinnande anbelangar spelar inte endast nära relationer som familj, partners och riktiga vänner den enda rollen. Vi påverkas också av en rad mänskliga möten i vardagslivet, till exempel i servicesituationer och vad som händer vid besök i offentliga miljöer som järnvägsstationer och terminalbyggnader.

En avhumanisering har länge varit den dominerande trenden när samhällsplanerare skapat offentliga miljöer. Högtalarutrop på exempelvis järnvägsstationer låter förvisso tydliga, men opersonliga.

Ja, de är rent ut sagt obehagligt välartikulerade, eftersom AI-teknik (artificiell intelligens) ersatt personliga röster och manuella utrop där tonlägen, stämmor samt dialektala skillnader kan uppfattas. Det är mer behagfullt när variationer och personligheten bakom ett meddelande känns äkta.

Småföretagande i form av tobaks- och tidningskiosker, caféer och andra serveringar har försvunnit och ersatts av större varumärkeskedjor, koncept- och franchise­affärsmodeller, vilket också bidragit till en tråkig likriktning. Det var betydligt trevligare på till exempel järnvägsstationer för ett antal decennier sedan.

Jag befarar en kuslig utveckling när politiker och samhällsplanerare i alltför hög utsträckning ser upp till nya tekniska innovationer. Fokus borde i stället ligga på att öka de personella resurserna inom en rad områden, till exempel inom hälso- och sjukvård.

Varför denna vurm för artificiell intelligens över huvud taget? Hade det inte varit trevligare med ­levande serviceinriktade vård­guider i väntrummen på vård­centralen i stället för att patienten själv ska registrera sig i ett digitalt kösystem? Och vad är vitsen med att ersätta levande växeltelefonister med datorsystem där en digital röst säger: ”Beskriv ditt ärende!”?

Inom psykiatri och psykoterapi har trenden länge varit att man vill korrigera oönskade mänskliga beteenden genom antidepressiva medel samt ytlig kbt-terapi, allt för att myndigheter ska få in statiska uppgifter om medborgares mående, vilka inte alls återspeglar individers genuina emotioner och faktiska sociala situation.

Jag har kommit i kontakt med människor ute i samhället som i olika vardagssituationer haft påklistrade leenden, skrattat på ett tillgjort sätt. Några har sedan berättat att de egentligen lider av stress och dåligt mående, men att de tar antidepressiva medel för att producera en kemiskt framtvingad persona som motsvarar chefers och samhällets önskningar.

Det ska se bra ut på ytan, men varken antidepressiva medel eller ytlig kbt-terapi hjälper individen att komma till insikt om de verkliga orsakerna bakom problemen. Det är dessutom mänskligt – ett friskhetstecken! – att känna motstånd gentemot vissa arbetsuppgifter och sociala engagemang. På ett kusligt sätt korresponderar trenden inom modern psykiatri – kbt och anti­depressiva medel – med avhumaniseringen i vardagslivet och AI.

Det var mer andligt förr, betydligt gynnsammare och behagligare stämningar i våra offentliga rum. Med andra ord var förutsättningarna bättre för att eliminera den alltmer tilltagande rotlösheten.