Det fanns en tid då jag var stolt över att säga att jag jobbade på ett av Sveriges mest anrika äldreboenden, där man värnade om och såg den lilla människan. Jag var stolt över att berätta om hur både personal och de äldre fick trygghet och möttes med vänlighet.

I dag har glädjen över att få gå till jobbet förvandlats till oro och ångest och mina lätta steg har blivit allt tyngre. Det är förflyttningar och omorganisationer, hög personalomsättning samt en inhuman behandling av både personal och boende. Jag har sett många fina kollegor som fått gå. Det heter så fint att de bestämt sig för att ”söka sig vidare”.

Jag vill tro att alla vi som arbetar på äldreboendet är där för att ge god vård och omsorg till våra äldre sköra. Det är dessa som får ta smällen om personalen mår dåligt.

Tystnadskulturen breder ut sig och vi hukar oss av rädsla för repressalier. Ingen vill anses vara obekväm eller riskera att bli kallad psykiskt sjuk.

Som vårdpersonal borde vi kunna och våga säga ifrån mot missförhållanden utan att riskera att få sparken. Allt vi gör och alla beslut vi fattar borde bottna i frågan: Vad är bäst för våra äldre?