Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-08-08 03:18

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/insandare/coronastrategin-far-vardanstallda-att-lamna-landet/

Insändare

Insändare. ”Coronastrategin får vårdanställda att lämna landet”

Myndighetsgemensam presskonferens med bland andra statsepidemiolog Anders Tegnell, närmast kameran, den 4 mars i början på coronavirusets spridning i landet.
Myndighetsgemensam presskonferens med bland andra statsepidemiolog Anders Tegnell, närmast kameran, den 4 mars i början på coronavirusets spridning i landet. Foto: Alexander Mahmoud

INSÄNDARE. Den svenska strategin mot coronaviruset har splittrat familjer, vänner och sjukvårdspersonal. Det finns vårdanställda med utländsk bakgrund som överväger att lämna ett Sverige som de inte längre känner igen, skriver läkaren Markus Birk.

En betydande del av sjukvårdspersonalen i Sverige – inte bara de som utför avgörande insatser i kampen mot covid-19 – har internationell bakgrund. Trots det har mediebevakningen, det offentliga samtalet och myndigheters information i stort sett kommit att utvecklats utan deras medverkan och utan att deras perspektiv och erfarenheter har tillvaratagits.

Det förefaller som om personer med utländsk bakgrund upphört att existera i samband med covid-19 och i det informationsflöde som följer i dess spår.

I diskussionerna om covid-19 har det plötsligt blivit tillåtet att utan mothugg yttra sig nedlåtande inte bara om våra hemländers kultur, levnadsvanor och värderingar, utan även om deras sjukvård, expertis och senare också hederlighet och färdighet i statistik.

Precis som om andra regeringar skulle sakna kompetent och engagerad personal eller inte skulle använda sig av den kunskapen som finns hos internationella organ som världshälsoorgansationen WHO eller nationella expertmyndigheter motsvarande den brittiska statliga sjukvården NHS, USA:s folkhälsomyndighet CDC eller den tyska motvarigheten Robert Koch Institut. Eller som om alla andra länder utom Sverige per automatik skulle rapportera sin statistik på ett bristfälligt sätt.

I nyhetsrapporteringen, i offentliga diskussioner, på sociala medier och senare också i samtal med kollegor och vänner har ständigt upprepats att ”vi svenskar” är och beter oss annorlunda än resten av världen, inklusive våra skandinaviska grannländer, varför viruset skulle slå nådigare mot oss i Sverige.

Ett ”vi” där vi som har internationell bakgrund tydligen inte är inkluderade. Ett faktum som numera återspeglas alltmer i antalet smittade och avlidna i områden med en hög andel utlandsfödda svenskar.

Men vad är i dag typiskt svenskt? Ett Sverige med tvångssterilisering, ett rasbiologiskt institut och förnekade av samernas grundläggande rättigheter i det etiska bagaget, eller ett mångkulturellt och öppet samhälle, något som ständigt propageras av alla riksdagspartier (utom Sverigedemokraterna)?

Före pandemin såg jag Sverige som ett modernt och upplyst samhälle med en tydlig moralisk kompass, men sanningen är kanske en annan. Sverige har valt en ensam kamp mot viruset, isolerade från sina grannländer, EU, övriga världen och även en del av sina egna medborgare.

Ingenting kunde symbolisera det tydligare än den svenska flaggan, som numera allt oftare pryder kavajerna på våra politiker när de yttrar sig om en pandemi som just nu hotar hela världen.

Svenska flaggan som tills nyligen var en metafor för den svenska idyllen, med Astrid Lindgren, Abba och Ikea som främsta protagonister, har på kort tid transformerats till en symbol för ett kluvet samhälle. I dag svajar den runt om i hela världen på olika manifestationer i händerna på människor med åsikter som man inte gärna vill bli förknippad med. Och även de svenska passen som hittills garanterade problemlös tillgång till hela världen har numera blivit ett kännetecken för en persona non grata.

De etiska aspekterna av den utilitaristiska svenska covid-19-hanteringen har också, trots ytlig demonstrerad politisk enighet, lett till en polarisering av det svenska samhället som splittrar familjer, vänner och kollegor. Att en primär vetenskaplig och medicinsk frågeställning drivs som en partipolitisk fråga omöjliggör tyvärr sakliga diskussioner.

Vad som var rätt eller fel i valet kring olika strategier kommer framtiden att utvisa. Men för mig och många av mina kollegor med utländsk bakgrund har informationshanteringen, diskussionsklimatet och etiken vid den svenska hanteringen av covid-19 lämnat djupa sår.

En del av oss funderar till och med öppet på att lämna Sverige. De känner inte igen sitt gamla, nya hemland.

Detta är en insändare i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt