Insändare. ”Decentralisera polisen så att vi kan stoppa skjutningarna”

Öppet brev till justitieminister Gunnar Strömmer och rikspolischef Anders Thornberg:

Siffror på skjutningar, sprängningar och gängkriminalitet är egentligen ointressanta ur medborgares perspektiv eftersom de inte har mandat att förändra resultatet. Men det har politiker och min högsta polischef Anders Thornberg. Det är er uppgift. Det är ytterst vi i samhällsbärande funktioner som har kunskapen och erfarenheten att ge er verk­tygen att förändra.

I ett tidigare öppet brev till er i Aftonbladet (15/5) belyste jag tystnadskulturen och andra farsoter som hindrar att ni får ta del av den verklighet som vi tjänstgör i och lösningarna vi polisanställda har. För Polismyndighetens del och dess ledarskap är tystnadskultur, vänskapsrekrytering, vänskapskorruption de största hindren för att skapa en lärande organisation. Tyvärr vidmakthåller Thornberg dessa farsoter eftersom inget har förändrats.

Mitt öppna brev och interna mejl i maj fick obehagliga konsekvenser. Jag kallades till möte med några av sektionscheferna på kort varsel utan agenda, utan uppmaning till biträde från facket och utan er­sättare. Mitt brott: att jag är engagerad.

Svensk polis har aldrig varit längre ifrån medborgarna, vilket beror på huvudlösa beslut efter katastrofala enmansutredningar. Fokusera på att decentralisera verksamheten så vi kommer närmare medborgarna! En väl fungerande lokal förankring med allt vad det innebär skulle ge ­omedelbara positiva effekter.

Då skulle vi kunna samarbeta och integrera med andra samhälls­ bärande funktioner som vi gjorde på gamla polisdistriktstiden, där polismästare hade fullt mandat att styra verksamheten utifrån distriktets utmaningar.

Dagens motsvarighet är lokal­polisområden, men där är styrningen och mandatet kraftigt begränsat. Ofta får personalen höra att beslut som påverkar verksamheten negativt kommer från högsta ort och att det inte är förhandlingsbart.

Om det blir som förr skulle vi med lokala ledningscentraler kunna agera snabbare på händelser och brott samt öka synligheten och tillgängligheten, vilket är det fundamentala i polisarbetet.

Att vara närvarande och tillgängliga ökar förmågan att förhindra brott, vilket är minst lika viktigt som att utreda. Det ger utredningsenheterna färre ärenden.

En annan förändring som krävs är att när påföljder som fotboja, villkorlig dom, skyddstillsyn och samhällstjänst bryts borde en frihetsberövande konsekvens omedelbart träda in. Att rymning fortfarande inte är straffbart är obegripligt.

Att vi inte har tillräckligt med fängelseplatser är oförståeligt. Att polisstationerna är få och otillgängliga är oförståeligt. Listan är lång av svårbegripliga tillkortakommanden.

Det är ytterst en fråga om hur ­offensiva ni törs vara för att förändra. Det är också en fråga om mod att stå emot mediedrev vid förändringar som tafsar på den enskildes integritet. Måste integriteten stå tillbaka för att återupprätta rättssamhället? Mitt svar är tveklöst ja.