Först hör vi helikoptern. Den kommer aldrig med goda nyheter. Snart får vi höra var skotten ljöd den här gången. I måndags var det i Husby, natten innan i Hjulsta. Vi kollar snabbt var våra barn befinner sig. Är de okej?

Strax får vi veta att återigen är någon mördad, skjuten till döds i ett bostadsområde. Återigen drabbas föräldrar, syskon, familj, vänner och grannar. Vi har kommit ett steg längre från ett samhälle som är tryggt och säkert.

Våldet måste få ett slut. Vi måste inse att vi alla har ett ansvar för hur samhället utvecklas. Det är när våldet kommer nära som vi förstår. Därför är det så viktigt att lyssna på dem som lever i områden med vapenvåld. Lyssna på mammorna som nattvandrar i orten, lyssna på barn och ungdomar som sörjer sina mördade bröder, lyssna på papporna som begraver sina barn.

Det är en ständig oro och pressad tillvaro för dem som lever med det i sin vardag. Det går att vända den här utvecklingen, men vägen ut ur våldsspiralen blir allt svårare att hitta, ju mer vi dras in i den.

Vi ska väl ändå inte vänta tills alla har våldet så nära inpå sig att vi alla lever med i vardagen för att förstå? Det borde räcka att lyssna på andras erfarenheter. Det gäller att inte slå dövörat till och tro att ”det gäller inte mig” och att det där är ”deras” problem.

Det viktiga är att vi slutar dela in människor i ”vi och dem”. Allt i samhället är vi. Det är våra barn och unga som mördas. Men det är också våra barn och unga som ­känner hopplöshet och desperation och inte ser att det finns möjligheter.

En del tar till vapen, men de flesta gör det inte. Men även de som bär vapen och tillhör kriminella gäng är vanliga människor som du och jag.

I debatten låter det ofta som att den som är kriminell är något helt annat, något som vi aldrig kan vara, något som vi aldrig kan bli. Men har inte historien och den ändlösa raden av krig visat oss att det alltid är vanliga människor som begår alla ondskefulla handlingar?

Det är alltid en människas hand som håller i det dödande vapnet. Samhället är vi och våldet är vårt problem. Därför är det också hos oss som lösningen finns.

”Vi måste ha fler poliser!” ropar Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna – och allt fler stämmer in. Om polisen är underbemannad, överhopade av administrativt arbete och inte har tillräckligt med personal för att vara ute och möta invånarna, ja, då håller jag med om att vi behöver fler poliser. Men polisen har ett begränsat uppdrag.

Polisens uppgift är att minska brottsligheten och öka tryggheten, inte att skapa en jämställd barnomsorg, en bra skola eller en jämställd arbetsmarknad fri från rasism. Det är inte heller polisens uppgift att ta initiativ till kulturella evenemang, att skapa förutsättningar för en meningsfull fritid för barn eller att hitta sommarjobb till ungdomar.

Att bidra till ett värdigt jämställt samhälle fritt från våld är samhällets och vårt gemensamma ansvar.