Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-10-25 02:35

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/insandare/forbjud-avverkning-pa-skog-som-inte-kalhuggits/

Insändare

Insändare. ”Förbjud avverkning i skog som inte kalhuggits”

Frisk, välvuxen skog i södra Östergötland med olika trädslag och olika åldrar som har höga ekonomiska, sociala och biologiska värden, enligt insändarskribenten.
Frisk, välvuxen skog i södra Östergötland med olika trädslag och olika åldrar som har höga ekonomiska, sociala och biologiska värden, enligt insändarskribenten. Foto: Peter Lindgren

INSÄNDARE. Skogsindustrin är på väg att ta död på det sista som återstår av biologisk mångfald i de svenska skogarna. Nu måste vi förbjuda avverkning på marker som ännu inte kalhuggits, skriver jägmästaren Peter Lindgren.

Den sista november ska den skogspolitiska utredningen lämna sitt betänkande. Skogsindustrierna och politikerna är omedgörliga – de uppvisar en påfallande brist på helhetssyn.

För 20 år sedan höll jag ett föredrag på Skogsindustrierna med rubriken ”Kraft att gå vidare”. Jag hade då en förhoppning om att skogsbruket och skogsindustrin skulle kunna bli bättre.

Så har tyvärr inte blivit fallet. Motkrafter från politiker och kvartalsekonomi har varit så starka att det snarare gått bakåt inom en rad centrala områden.

Jag har svårt att förstå den oförståelse och brist på helhetssyn som präglar uttalandet av Skogsindustriernas vd Viveca Beckeman på ett webbsänt seminarium på Ingenjörsvetenskapsakademien (10 september 2020) om att ”en växande bioekonomi behöver (…) ökad tillgång på råvara och ökad tillväxt i skogen” och att vi måste ”sluta avsätta mark, produktionsmark (…) vi har inte råd att avsätta ytterligare produktionsskog”.

Med andra ord: öka avverkningar och sätta stopp för skyddandet av mer skog. Detsamma gäller den okunskap som präglar skogsnäringen och politiker om fortsatt omvandling av svensk natur till industriskog.

Det konstiga är att så få makthavare reagerar över den förödelse som sker oavbrutet, dag efter dag, mitt framför våra ögon. Ska våra barn behöva gå på Skansen eller Borås djurpark för att se vilt liv och vackra träd eftersom naturen där de bor är förvandlad till stereotypa och närmast livlösa granåkrar eller contortaplanteringar? (I vilka det för övrigt är snart sagt omöjligt att ta sig fram.)

Jag fick ett sms av en vän. Hon skrev: ”Hej, hallå från Dalarna. Huu, så mycket kalhyggen och nyplanteringar. Man blir ledsen!”

Att få skogsutbildade och blivande jägmästare och skogsmästare säger ifrån kan jag förstå. Vi har ju redan från boken ”Skogen i skolan” (läromedel och propaganda, bekostad av Skogsindustrierna) fått lära oss att det är så här det ska vara. ”Här får vi lära oss att detta att bedriva ett aktivt skogsbruk är så nära en skön konst man kan komma! Att bidra till Sveriges välstånd! Att bruka den ädlaste av förnybara resurser, skogen, som ska rena luften och rädda miljön, försörja oss med högteknologiska produkter och energi.”

Dessvärre är verkligheten en helt annan. Skogen räcker inte till allt. Skogsbruket ger relativt få arbetstillfällen. Bolagen beskattas ofta utomlands. Anonyma aktieägare bryr sig inte om naturen.

Skuldsatta entreprenörer får arbeta långt mer än arbetstidslagen föreskriver. Statliga bolag och organisationer föröder vår natur. Samerna lider när deras renar saknar renlav i utplånade skogar i norr.

Skogsdebatten präglas ofta av en kamp om och med siffrorna, som svenska folket i gemen inte förstår. Under tiden arbetar avverkningsmaskinerna dag som natt, vinter som sommar och lämnar ett för alltid oersättligt, förött landskap bakom sig.

Professor Sten B Nilsson hävdar en debattartikel att biologisk mångfald inte är utbytbar mot realkapital.

Det är som om biologisk mångfald är alltför abstrakt för att man ska förstå vad det är och att det är en absolut förutsättning för vårt liv på jorden. Och vi flyttar hela tiden horisonten för när det är dags att sluta förinta den biologiska mångfalden.

Hur mycket biologisk mångfald behöver vi egentligen? Räcker det om vi har lite här och lite där och så några korridorer så att den kan röra sig mellan anvisade områden? Några högstubbar till hackspettarna. Där också granbarkborrarnas fiender kan hålla till.

Om de inte är uppätna när det är dags att anfalla. Är det kanske till och med så att det ur naturens egen synvinkel är bättre med en skogsbrand då och då framför det rationella skogsbrukets framfart, som sker mitt framför våra ögon?

Att skjuta älg från helikopter är naturligtvis lika kortsiktigt korkat som att tillåta jakt på ekorre. Man häpnar! Skogsbruket, inte skogen, har många fiender. Granbarkborrar, märgborrar, snytbaggar, älg, hjort och rådjur. Ja, listan på hot kan göras lång. Och bakom all motpropagande står med ett nymyntat uttryck på Twitter: ”Bevarandemaffian”.

Sveriges välstånd och skogsindustrin i synnerhet sägs vara hotat av ”bevarandemaffian”! Tänk om det är så att bevarandemaffian är större delen av svenska folket?

Det fanns en tid fram till vilken mycket av det som skett kanske kunde ursäktas. ”Förlåt oss, ty vi visste inte riktigt vad vi gjorde. Vi trodde att vi gjorde rätt. Och kanske skulle vi blivit förlåtna när vi insiktsfulla ändrade våra metoder.”

Fortfarande på 1960- och 1970-talet kunde det kanske förklaras, men inte i dag. Skogsindustrins strategi har alltid varit att förklara varför det man gjort varit rätt och aldrig erkänna att man gjort fel: det gäller hormoslyr, DDT, permitrin, kvicksilver som läcker från hyggena och Roundup.

Enorma markskador och omvandling av skogslandskapet – från naturskog till virkesåkrar – har trängts ner i ett kollektivt undermedvetet, som i sin tur inneburit att man alltid ansett sig behöva gå i försvar. Förändringar i skogsbrukets och industrins verksamhet har som regel kommit snabbt först när marknaden reagerat och sagt ifrån.

Oreparerbara markskador skapar inga rubriker, inte heller urlakning av metaller från hyggen. Erosion och översvämningar på grund av stora kalavverkade hyggen har aldrig hamnat på skogsbolagen minuskonto eller för den delen skogsbränder, stormfällningar och insektsskador.

Skogsbruket tvår sina händer, hyllar sina metoder och hänvisar till certifieringsregler, som FSC och PEFC, som också de kan kringgås. I det kollektiva undermedvetandet råder förnekelsens mörker och en illusion om de stora vinsterna, makten och härligheten.

Sällan har så många haft så få att tacka för utarmning och förstörelse av vår svenska natur. Frågan är hur framtidens dom kommer att se ut, eller är det måhända en ickefråga eftersom våra barn aldrig har haft de där riktiga svamp- och blåbärsskogarna som referens?

”Hur vågar ni?” Den numera så modigt och självklart formulerade frasen av den unga klimataktivisten Greta Thunberg lånar jag gärna och skickar vidare till de ytterst ansvariga – våra politiker.

Eller för att citera en annan modig journalist i 70-talets Expressen, Åsa Moberg: ”För övrigt anser jag att kalhyggen borde förbjudas.” Tänk att det skulle ta 50 år för att insikten skulle börja närma sig ytan!

Låt mig föreslå fem enkla åtgärder:

● Inför omedelbart ett moratorium på avverkning av skogsmark som tidigare inte kalhuggits eller blivit förstörd av tunga, markförstörande maskiner.

● Kompensera rundhänt för de konsekvenser dessa inskränkningar innebär. Kan man i lilla landet Costa Rica så borde man kunna i Sverige.

● Ställ krav på gradvis införande av naturnära, kalhyggesfria skogsbruksmetoder.

● Förbjud storskalig föryngring med för Sverige främmande trädslag och monokulturer.

● Ställ upp tydliga kvantifierbara miljömål och utkräv ansvar av myndigheter och företag som inte lever upp till dem.

Framtidens dom kan komma att bli hård. Så passa på att se era barn i ögonen, medans tid är!

Det har gått 50 år och nästan ingenting har hänt. Tiden rinner ut. Vi som en gång var så stolta över vårt fina skogsbruk, låt oss få bli det igen!

Detta är en insändare i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt