Det finns naturligtvis inget skamligt i att inte ha legat i krig på över 200 år. Fred och säkerhet är alltid att föredra framför krig och osäkerhet.

Men när avsaknaden av väpnad konflikt gör folk naiva inför de verkliga hot som Sverige står inför, då riskerar vår demokrati och frihet att offras på arrogansens altare. När det fredsskadade lynnet tillåts göda vanföreställningar om en ”evig fred”, då är vi farligt ute. Då, om någon gång, behöver vi en försvarsduglig försvarsmakt.

Då jag växte upp under 1980- och 1990-talen hade Sverige alltjämt ett flygvapen värt namnet. Det märktes. Många var dagarna då Viggen-planen dånade fram över himlen. Många var dagarna då ljudvallar bröts.

Om något invaggade detta en känsla av trygghet och stolthet i många. Trygghet av att veta att dessa plan var där för att försvara vår demokrati och vår frihet. Stolthet över att det fanns de som var beredda att offra sina liv för att göra just det.

Som ett minne blott förefaller denna trygghet och stolthet. Inte helt ovanligt är i dag gnäll över sprängda ljudvallar som får fönsterrutor att dallra och Mello-myset att störas. Inte helt ovanliga är numera protester mot miljöskadligt bly och brandskum – protester som försvårar samhällskritiska övningar och flygplatsrenoveringar.

Den som menar att Försvarsmaktens miljöhänsyn ska vara överordnad dess kärnuppgift – ”att bevara landets frihet och skydda vår rätt att själva välja hur vi ska leva” – inser inte allvaret i de hot som Sverige står inför. Den inser inte, eller vill inte inse, att ”ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas” som fastslås i 2020 års försvarsbeslut.

Den som sätter klimatvänligt bly och brandskum framför Sveriges säkerhet – den är fredsskadad.

Om kriget visste våra mor- och farföräldrar en hel del. Om det hade min svenske morfar en susning då han i ransoneringstider satte i sig ”skogsfågel” på burk till lunch. Om det visste min norske farfar något då hans transportfartyg, gång efter annan, torpederades på Nordatlanten. Om krig, förtryck och förföljelse – om det visste min ryska farmor allt.

Om krigets fasor fick våra danska, finska och norska bröder och systrar lära sig den hårda vägen. Om blodröd snö lärde sig de nästan 10.000 svenskar som stred för Finlands sak.

Om behovet av en försvarsduglig försvarsmakt hade svensken lärt sig då det mest totala av krig tog slut. Vår frihet och suveränitet måste få kosta en god del bly och brandskum, resonerade man. Och inom kort hade Sverige fått en av världens största och mest krigsdugliga krigsmakter, relativt vår folkmängd.

Sedan vände det. Sovjetunionen föll samman likt ett korthus. Regementsnedläggningarna stod som spön i backen. Vanföreställningar om en ”evig fred” vann mark.

Beredskapslager tömdes och totalförsvaret slaktades. Försvarsmakten (ja, så illa var det) konstaterade att det nu var hög tid för en ”strategisk time-out”. Värnplikten förpassades till viloläge.

I stället för stor och stark skulle vår försvarsmakt nu vara smal och spetsig. Och inte längre med främsta uppgift att hävda Sverige territoriella integritet och försvara vår suveränitet. Insatsförsvaret var ett faktum, och Afghanistans sak blev vår.

Sedan skedde Ukraina. Kränkningarna av vårt luftrum och våra farvatten flerdubblades. Hotet var nu inte långt borta. Och det var på riktigt. Insikten kom åter: också Sverige kan bli en krigsskådeplats.

Man kom till sans. Värnplikten återaktiverades, och nu planeras för nya regementen. Mångmiljardbelopp skjuts till, samtidigt som stödet för ett svenskt Nato-medlemskap ökar. Gott så.

Så nästa gång ett lågflygande Jas 39 Gripen-plan får dina fönsterrutor att dallra – känn då trygghet och stolthet. Nästa gång du gnäller över en militär skjutövning i en skogsglänta eller utöver en sjö – skänk då Nore Erikson och Kenneth Wallin en tanke. De var den förste respektive den senaste svenske soldaten att stupa i strid i utlandsstyrkan.

De dog för demokratin – din demokrati. För den är en försvarsduglig försvarsmakt den yttersta garanten. Din garant.