Insändare. ”Ge amnesti åt alla ensamkommande afghaner”

”Kriget mot terrorismen” mot den islamistiska talibanregeringen inleddes mot Afghanistan efter terrordåden mot World Trade Center i New York den 11 september 2001. Läget i landet försämrades markant efter den utländska truppreträtten 2014.

Talibanerna stärkte därefter sitt grepp om delar av landet. Även Islamiska staten (IS) etablerade sig i Afghanistan, enligt en rapport som gjorts av Europeiska stödkontoret för asylfrågor.

En konsekvens av detta blev att flera tusentals ensamkommande barn från Afghanistan sökte skydd i Sverige 2015. Drygt fem år har gått sedan dess och läget i Afghanistan är fortsatt mycket dåligt.

Afghanistan rangordnades i fjol för andra året i rad som världens minst fredliga land i rapporten ”Global Peace Index”, följt av Syrien och Iraq. Redan 2018 konstaterade Amnesty International i Sverige att Afghanistan inte är säkert och att det inom landet saknas internflyktsalternativ. Ett liv i Afghanistan innebär stora risker, som väntar personer som tvingas återvända till landet.

Livet för många av de ensamkommande som flytt till Sverige är fortsatt mycket dåligt. Studier visar att självmordsfrekvensen bland unga afghaner är nio gånger högre än hos övriga i samma ålder.

Det visar att Sverige har misslyckats med att tillgodose rättigheter och likabehandling för alla barn i hela samhället oavsett kultur, religion och etnicitet. I annat fall hade självmordsfrekvensen för denna specifika målgrupp inte stuckit ut.

Barnets bästa kan inte ha varit vägledande på alla områden, i alla beslut, på alla nivåer för dessa barn. Sverige har inte förmått att leva upp till FN:s barnkonvention.

Hur kunde samhället bortse från barnets bästa i de unga afghanernas fall? Jo, genom att invänta eller framkalla 18-årsdagen. Det skedde via ovetenskapliga medicinska åldersbedömningar, godtyckliga åldersuppskrivningar, eller genom att helt enkelt fatta beslut om att utvisning skulle ske först efter 18-årsdagen. Många blev godtyckligt fråntagna rätten att vara barn.

Många av de ensamkommande är i dag i 20-årsåldern och lever fortfarande i ovisshet gällande sin framtid. Antingen i fortsatt väntan på beslut om asyl, gömda på våra gator eller i våra hem efter beslut om utvisning, inlåsta i Migrationsverkets förvar eller på fortsatt flykt till andra länder i Europa i hopp om att kunna få en ny chans till ett värdigt liv.

Oavsett situation är de i ständig rädsla för att utvisas till ett av världens mest krigsdrabbade länder. De lever i utanförskap innan de ens hunnit ta klivet in i vuxenlivet.

De står utan rätt till vare sig matpengar eller tak över huvudet eftersom de inte anses ha asylskäl till att få stanna i Sverige. Många väljer ett liv som papperslös i Sverige framför vad som väntar i Afghanistan.

Jag möter dessa unga människor i mitt arbete och frågar mig dagligen om unga krigsflyktingar verkligen hör hemma som hemlösa, i extrem fattigdom, på snöiga gator i det svenska välfärdssamhället.

Det handlar om unga krigsflyktingar som fått värdefulla ungdomsår systematiskt förstörda av den svenska staten genom onödigt långa processer, som orsakat utdraget lidande. Vad som händer med en ung människas värde när man tvingas leva under dessa villkor under flera års tid? Gömd, inte betrodd, utan rätt till mat och husrum, utan förutsättningar att förändra sin legala status, under ständigt hot av utvisning till ett av världens mest krigsdrabbade länder. Bevisligen ökar självmordsfrekvensen.

Vem bär ansvaret? Detta är en humanitär tragedi som pågått under flera års tid och än i dag orsakas av vårt svenska system. Sverige bör förhindra utvisningar till så pass krigsdrabbade och osäkra länder som Afghanistan.

Dessutom borde Sverige ta ansvar för det lidande som orsakats och ge amnesti till ensamkommande som kom 2015. De förtjänar en chans att påbörja sina vuxna liv. Därefter bör svenska staten be om ursäkt till denna grupp för hur de har behandlats.