Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-05-28 14:15

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/insandare/halsa-pa-alla-i-stallet-for-att-stirra-ner-i-marken/

Insändare

Insändare. ”Hälsa när du möter någon i stället för att stirra i marken”

Promenerande kvinna i Stockholm i december 2018.
Promenerande kvinna i Stockholm i december 2018. Foto: Magnus Hallgren

INSÄNDARE. Det vardagliga hälsandet som bekräftar och förenar håller på att suddas ut. När vi befinner oss i en kris är det extra viktigt att hälsa på alla som man möter i stället för att stirra ner i marken, skriver Camilla König Ekegren.

Som hundägare möter jag ofta människor som passerar som robotar. De går i sin egen bubbla och förvånas stort över att de får ett ”hej” av en främling. Ofta möts jag av en överraskad blick eller ett tveksamt, men samtidigt lite glatt ”heeej?”.

Naturligtvis kan man ha olika dagsform eller vara uppslukad av ett samtal eller en podd. Men en blick kan räcka.

Vad är det som gör att vissa personer precis i det ögonblick när det är läge för att bekräfta och säga ”hej” i stället tittar bort, tittar ner eller stirrar rakt fram med lurar i öronen och agerar som om omgivningen inte fanns eller att man inte syns?

Dessa tankar har fastnat i mig ännu mer nu efter att vi har gått in i våra sociala distanseringsbubblor kopplade till den rädsla som coronaviruset sprider. Är det inte i dessa tider som ett riktigt bemötande behövs ännu mer?

Är det så att vi rädda för att man måste göra mer än att hälsa? Är vi rädda för att vi förväntas vara förpliktigade att stanna upp och prata?

Vid skymningstid kan rädslan hos den person man möter försvinna genom att bekräfta att ”jag ser dig”. Vi visar att vi tillsammans delar plats, yta, gångstig eller löpspår.

När jag var barn fick jag lära mig att man hejar på busschaufförer och den man möter i hissen eller på trottoaren. Det var en signal om respekt, reflektion och bekräftelse. Jag är bekymrad över att vårt förhållningssätt som bekräftar och förenar håller på att suddas ut.

Vi människor är flockdjur och hör ihop, mycket mer än vad man kan ana. Studier visar att det vi tänker, känner och gör smittar.

Läkaren Stefan Einhorn skriver i boken ”Konsten att vara snäll” att goda handlingar föder längtan hos andra att göra likadant. Nu när vi befinner oss i en kris som har så många olika konsekvenser på människors liv, där isolering är ett måste och ensamheten blir ännu mer påtaglig, uppmanar jag alla att hälsa dem man möter – om så bara med en nick, ett leende, eller ett enkelt ”hej”.

Mår du bra och får andra att må bra kommer längtan att skapas att skicka det vidare. Att se varandra och göra någon glad är väl det minsta vi kan göra i rådande tider?