Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-08-08 03:05

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/insandare/isoleringen-av-aldre-maste-fa-ett-slut/

Insändare

Insändare. ”Isoleringen av äldre måste få ett slut”

Foto: Anders Wiklund/TT

INSÄNDARE. Statsepidemiolog Anders TegnellFolkhälsomyndigheten borde ge varje boende rätt att få besök av en anhörig. Isoleringen av äldre under coronapandemin under fängelseliknande former måste få ett slut, skriver Annika Boberg.

Jag saknar en debatt om anhöriga, vår roll och vad det innebär att vi inte längre finns närvarande på vårdboenden. Regeringens lag om besöksförbud har fått stora konsekvenser som ingen talar om. Jag vill ge en inblick i det genom att beskriva hur det blivit för min pappa och hans bror.

Min pappa har en demenssjukdom. Mamma och jag träffade honom en sista gång innan besöksförbudet infördes den 1 mars. Då fanns smittan på hans boende så vi träffades på distans ute.

Det blev ett värdigt möte med bra kommunikation. Samma dag meddelade statsministern att det tagits fram en lag om besöksförbud på landets vårdboenden. Det omöjliggjorde all vidare kontakt.

Nästa gång träffade mamma och jag pappa den 21 juni. Innan dess följdes lagen strikt, men efter att statsepidemilog Anders Tegnell förtydligat innebörden och uppmanat till kreativa lösningar för besök (Studio Ett i Sveriges Radio den 28 maj) började man på pappas boende planera besök med glasvägg.

Vi hade nu fått boka ett 20 minuter långt övervakat besök på var sin sida om väggen med kommunikation via telefon. Känslan av att pappa var på ett amerikanskt fängelse var överhängande.

När vi såg pappa blev vi chockade. Den man vi nu träffade gick inte att kommunicera med. Hans demens hade mycket förvärrats och han hade svårt att förstå hur han skulle hålla telefonen. Det blev reflexer i glasrutan, så det var oklart om han såg oss.

Drygt tre månader hade han varit isolerad. Med isolerad menar jag isolerad från människor som kommer ihåg honom som den man han en gång var.

Innan coronaviruset besökte min mamma honom i stor sett dagligen. De drack kaffe, tittade på bilder och pratade minnen. Det höll honom kvar i vår värld. Nu är han nog för evigt bortom våra gemensamma referenser. Även om demensen skulle ha utvecklats i samma takt utan isolering har den här situationen tagit ifrån mina föräldrar den sista tiden då de kunde minnas saker tillsammans.

Vid samma möte den 21 juni hade vi tänkt berätta om ett dödsfall, men omständigheterna gjorde det omöjligt. Pappas älskade bror, som han stått mycket nära under ett helt liv, är död. Han dog på ett annat vårdboende efter flera månaders isolering ensam på rummet.

Att han behövde vara på sitt rum berodde på att det fanns andra patienter med covid-19 på hans avdelning. Själv var han svag, men varken dement eller smittad.

Den långa isoleringen gjorde honom deprimerad och han orkade inte leva vidare utan slutade äta. När det bara var några dagar kvar fick hans söner komma in till honom med full skyddsutrustning, alldeles för sent för att påverka förloppet och alldeles för sent för en fars sista ord till sina söner.

Två bröder har fått betala ett högt pris i slutet av sina liv, två olika exempel som visar att kontakt med anhöriga mycket ofta är det som skänker livskvalitet och mening när ens dagar är räknade. En isolering på tre månader kan vara en isolering resten av livet.

Alla känner inte till att vården på vårdboenden förutsätter att anhöriga är en betydande resurs. Ett vårdboende ses som en egen bostad som den boende själv ansvarar för.

I praktiken innebär det att anhöriga är ansvariga för den fysiska miljön. Det har varit ett problem under pandemin. Pappa har suttit utan ljus (alla lampor trasiga), utan tv i nästan en vecka för att det saknades batterier i fjärrkontrollen och med trasig telefon. 

Som anhörig blir man förtvivlad när man får rop på hjälp om saker som inte fungerar och är hänvisad till att ringa och klaga hos redan tung belastad personal. Anhöriga är också ansvariga för att köpa förbrukningsartiklar, kläder, batterier och allt annat som kan behövas. Senast i går träffade jag en olycklig anhörig som återigen försökt prata med sin mamma via glasväggen utan att mamman hade några batterier i sin hörapparat.

Att anhöriga inte finns tillgängliga ökar personalens arbetsbelastning. Personalen måste ta över ansvaret för den fysiska miljön, inventera och beställa från anhöriga. Information till anhöriga är en annan stor uppgift som tillkommit.

Vi anhöriga behöver få information om verksamheten i sin helhet och veta om den enskildes hälsa. En i personalen på pappas boende berättade att avdelningstelefonen ständigt ringer. Nu när besöken via glasvägg inletts ska personalen också boka tider och de äldre ska ledsagas fram och tillbaka till möten.

Det är tydligt för oss på utsidan att alla dessa för personalen nya uppgifter inte hinns med. Lägg sedan till att det kan finnas personer som är smittade med covid-19. För mig är det svårt att förstå varför inte vårdboenden fått några extra anslag.

Det går inte att undvika jämförelsen med de hundratals statliga miljoner som delats ut i bidrag till permitteringar av personal på till exempel flygbolaget SAS, kullagertillverkaren SKF och andra storföretag. Samhället värnar bara om äldre genom att isolera dem.

Kombinationen svaga som inte kan föra sin talan och personal med hög stressnivå och arbetsbelastning – och därutöver mycket extrapersonal – innebär en högre risk för vanvård när det saknas insyn. Jag pratar inte om min pappas boende, utan generellt. De anhöriga har i vanliga fall insyn vilket ger ett skydd. Jag har inte sett någon funktion för att kompensera för detta, vilket känns rättsosäkert. Det oroar mig.

Anhöriga pekades länge ut som enda orsak till smittspridning på vårdboenden. Besöksförbudet pekades ut som det enda sättet att bemöta smittan på.

I efterhand kan vi se att lagen inte påverkade kurvan för smittspridning nämnvärt. Smittan på vårdboenden har visat sig ha många orsaker som kräver andra åtgärder än isolering.

I rädsla för kritik över antalet döda i Sverige vågar ingen myndighetsperson ifrågasätta varför vi fortsätter att isolera våra gamla utan att ha en differentierad åtgärdsplan. Besöksförbudet förlängs slentrianmässigt och i Sverige sitter människor instängda på obestämd tid.

Våra äldre som skulle skyddas betalar i stället ett oerhört högt pris för att vi andra får leva i ett så öppet samhälle. Jag önskar att vår statsepidemiolog träder fram och bedömer vad det skulle innebära för smittspridningen om varje boende fick rätt att få besök av en anhörig.

Det skulle betyda så otroligt mycket för alla inblandade. Jag misstänker att det totala besöksförbudet inte bygger på någon solid vetenskaplig grund, utan enbart har införts av rädsla för Sveriges höga dödstal.

Detta är en insändare i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt