Sorgen får tårarna att rinna. Det gör ont.

Vi har ännu en gång blivit förrådda. Denna gång var jag på plats när sveket ägde rum. Klimatmötet COP 26 var ett fatalt misslyckande.

Det gör så ont att gå runt i de där påkostade, enorma lokalerna och veta att västvärlden har så makten över besluten. Västländerna vill att kolet ska fasas ut för att det redan är utfasat, men inte oljan för den är de fortfarande beroende av.

På grund av deras beslut, feghet och fräckhet är världen på en väg mot en uppvärmning på 2,7 grader så länge nuvarande policyer är i kraft och 2,4 grader om de uppfyller målen för 2030. Att tillåta en uppvärmning på över 1,5 grader är detsamma som att lämna de människor som i dag påverkas mest av klimatkrisen åt sitt öde - att lämna dem att dö.

Det är otroligt att pengar och politik fortsättningsvis får styra de här konferenserna. Att de inte inser att det här påverkar precis allt.

Forskaren Frida Buhre sa i en intervju att vi unga aktivister ifrågasätter de vuxnas rätt att inneha maktmonopol i klimatfrågan. Jag har inte tänkt på det på det viset tidigare, men när hon sa det insåg jag att hon har rätt. Det är precis det vi gör. Och ärligt talat - vilken rätt har de att göra det? När de uppenbarligen struntar i vilka beslut de fattar.

De sätter planeten i lågor, de mördar allt liv i haven och skövlar våra syreproducenter. Detta samtidigt som de förväntar sig att vi ska ha överseende med förklaringen att de beslut som krävs är svåra att fatta. Struntprat! Om de insåg vilken slags värld de skapar just nu skulle de aldrig agera som de gör.

Det här är ett svek och jag känner mig förrådd. Världens ”ledare” är inga riktiga ledare eftersom de vägrar inse enkel fakta. Min dom kan tyckas hård men så är även verkligheten - hård.

Allt vi vill är att alla människor ska ses som jämlikar och behandlas därefter. Bara för att vi i väst inte kommer att drabbas så hårt av en uppvärmning på över 2 grader betyder det inte att alla kommer att klara sig lika bra.

Sveket är kristallklart. Ändå säger man att detta avtal är ett framsteg. Men klimatavtalet ”The Glasgow Climate Pact” är det gamla vanliga: tomma ord för att invagga mänskligheten i en falsk trygghet.

De har ingen aning vad de sysslar med och det kan vi aldrig förlåta.

Trots detta ger vi inte upp. Med tårar och sorg kommer ilska och frustration. Det kan kanaliseras till aktivism, engagemang och hopp. Tillsammans ska vi visa dem att vi inte tillåter kompromisser om rättvisan och forskningen.