Mitt liv har präglats av krigets fasor och drömmen om hållbar fred. Jag skrämdes från vettet av dånet och elden över Köpenhamn då Gestapos högkvarter i mars 1945 smulades sönder av brittiska bombplan.

En månad senare förfasades jag av utmärglade människospillror som kom i de vita bussarna från Hitlers förintelseläger till vårt hem i Malmö. Kriget blev påtagligt och nära för sexåringen som var jag.

Det är nog liknande känslor, frammanade av Putins bestialiska krig i Ukraina, som får många svenskar att tro på trygghet under ett radioaktivt atombombsparaply. Det är i sådana tider som ansvariga politiker och höga militärer prövas. Det är då medborgare och partimedlemmar har rätt att kräva välunderbyggda svar och transparanta beslutsprocesser.

Verkligheten ett par dagar före ett beslut, som plötsligt och drastiskt kan föra oss in i en av USA styrd kärnvapenallians och även begrava en sekellång era av framgångsrik freds- och solidaritetspolitik, är en annan. Underlaget för beslutet är framarbetat i slutna rum av samma generation av politiker som år efter år har röstat för svenskt deltagande under Nato och Pentagon – med känt katastrofalt resultat. Ingen som helst analys eller redovisning har gjorts av äventyret.

Det är en skymf mot framför allt de svenskar som sårades och dödades. Och tror någon att en Natoflagga över Gotland eller amerikanska specialstyrkor på Utö skulle minska risken av sabotage, cyberattacker eller andra destruktiva handlingar mot vårt samhälle?

Samma nonchalans visas mot de socialdemokratiska partimedlemmarna som samlas till ”dialog”, oftast digitalt. Det utsända underlaget för diskussion skulle inte få godkänt på någon utbildningsnivå. Däri uteslöts frågan om Natos kärnvapen, och Afghanistan nämns inte med ett ord. Ingen diskussion kunde föras med partiledningen, som försvann efter avlevererad deklaration om hur hemskt kriget i Ukraina var.

Det finns inget som rättfärdigar ett förhastat och ogenomtänkt beslut i en fråga som ytterst gäller vår överlevnad. Processen går i ilfart och lämnar inget utrymme för en nyanserad och förståelig debatt, något som gör att utfallet saknar folkligt förankring. För socialdemokratin ser vi också hur alla sidoorganisationer och flera partidistrikt säger nej till Nato.

Inom ett par dagar är det över. Och sedan följer ett val i september.

Låt oss följa det amerikanska exemplet: direktkontakta för­troendevalda i riksdag och regering och kräv besked om hur de står i Natofrågan och varför. Det gäller ju också våra barns och barnbarns framtid.